kristoffer.blogg.se

I en snett hängande trädkoja ligger Henrietta i fosterställning under en spjälsäng, och tänker tillbaks på tiden som utbytesstudent. Eller rättare sagt, det som var tänkt att vara hennes tid som utbytesstudent, men som blev något helt annat skulle det visa sig. Det hade blivit något (!) missförstånd med destinationen samt hela upplägget, så hon hade hamnat (utan att överdriva) helt åt skogen. Det var faktiskt precis i en skog hon hamnade, den där gången för snart tjugo år sedan.

 

Den stora båten lade till i den provisoriskt uppsmällda "hamnen", och långsamt lunkande män i baskrar och rykande pipor i mungiporna tog fram varsin kofot. De gjorde sig redo att öppna lådorna som hade fraktat människor som kreatur över vatten under flera veckors tid, men det var i princip omöjligt för de stackarna som befann sig inuti att ha pejl på. Hur lång tid som hade passerat, alltså. Men de hejdade sig genast med vad de tänkte göra, på grund av order från kaptenen på skutan.

 

Henrietta hade vaknat till liv (efter en oviss tid) och upptäckt att hon befann sig med två andra individer i den mörka lådan, de verkade ha varit vid medvetande under längre tid än vad hon hade varit. Kommunikationen började trevande, och förblev sådan. De andra kunde ingen engelska, och de var uppenbarligen från en helt annan del av jorden än vad Henrietta var. Det fanns ingen proviant i den fuktiga lådan, och törsten hade blivit väldigt påtaglig. Hon började slå på väggarna och ropade "hjälp", men utan resultat. Efter en stund började det att regna och droppar letade sig in i lådan. Det rann minimala strålar, och Henrietta lade tungan mot ena väggen i hopp om att få i sig lite vätska.

 

Efter vad hon uppfattade som flera veckor till havs (det är nästan omöjligt att helt säkert veta), stannade båten plötsligt till. Ljudet av steg på båtdäcket hördes in i de mörka utrymmena och sedan öppnades plötsligt lådorna nästan i exakt samma stund, och alla som befann sig inne i mörkret kisade när ljuset träffade dem i ansiktet. Henrietta vågade inte resa sig, utan avvaktade för att se vad som hände. En av männen i baskrar och rykande pipa gick fram till henne och pekade med kofoten mot stranden, som hon inte hade uppfattat innan. På stapplande manér nådde hon, efter långsamma osäkra steg, tillslut strandkanten och föll handlöst med huvudet rätt ner i sanden och tuppade av.

 

Henrietta vaknade av något fuktigt på näsan som rörde sig fram och tillbaka. Hon öppnade ögonen och såg en kortväxt männsiska i "Mowgli-frisyr" och rosa speedos, som ryggade tillbaka när hon piggnade till. Runt om Henrietta var det bara skog, stranden syntes inte till alls. Den kortväxta individen såg onekligen skeptisk ut när den rynkade sin lilla näsa, samtidigt som den låtsaskliade sitt lilla kokosnötsformade huvud. Den gjorde sig även medvetet "vindögd", och släppte en del väder utan att den skämdes. Henriettas puls gick upp i oanade höjder, och hon hamnade i något form av flyktläge. Hon ville springa, men benen bar henne inte. Den badbyxbeklädde krabaten visslade hysteriskt i cirka sju sekunder, och då vällde det fram en säkert trettio stycken till av dem. Detta blev för mycket för Henrietta att processa, och hon sa att hennes låtsascoach kastar in handduken och "bryter matchen".

 

Med fradga rinnandes på kinderna, ligger Henrietta fortsatt under spjälsängen, men nu minns hon inte mera av historien.. Vad hände sedan? Hur kom hon hem? Har plåtbiten som är inopererad i pannan något med det hela att göra? Så många frågor, så ofantligt få svar.

 

På undersidan av spjälsängen sitter en lapp fastklistrad, med adress och dyrt porto, vilket tyder på att den har fraktats lången väg..

 

/ Slut