kristoffer.blogg.se

Orvar anländer till den utmärkta platsen på kartan till sist, och ger ifrån sig ett glädjetjut som en frontal-lobotomerad patient på rymmen. En nyvaken höna tittar i kors, och upptäcker den påpälsade vandraren (som faktiskt har flera ställen att gå till) som just betett sig lite oortodoxt. Hönans ögon centreras, och den tänker: "Det är ju helt jäkla barrockt detta. Att inte ens en höna kan få vakna på ett lugnt och fridfullt sätt. Det kom ut ett ägg med!"

 

Orvar har fått upp pulsen och börjar känna sig väldigt varm, eftersom han av någon anledning har sprungit den sista biten till krysset på kartan. Ett efter ett åker plaggen av. Han har varit effektiv med att så att säga "jobba med lager på lager", så det är ett tiotal tröjor av varierande kvalitet och material som läggs i en hög på det daggiga gräset. Precis i detta nu, så börjar det att storma och ett vansinnigt regn tar vid. "Papiljotter och frimärkssamlingar! Kan jag ha sämre tajming?", gapar Orvar rätt ini det grymma väder som han befinner sig i. Den nu icke vindögda hönan snubblar till av Orvars skrik, och landar på sidan. Den drar en lång suck, samtidigt som den stänger ögonen och irreterat lägger sina små vingar i kors över bröstet. Men det agressiva vädret gör så att Orvar inte uppfattar hönans demonstrativa uppvisning, utan den gör det helt enkelt i blindo. Men Orvar får helt plötsligt ett infall och springer iväg med kartan i högsta hugg (som lyckligtvis är laminerad, så den tål väder och vind) samtidigt som han inser att han har hållit den upp och ner hela tiden. "Vilket nybörjarmisstag, alltså. Det här får jag ta med mig till den efterbli.. eftervarande gruppen sen. Jag kanske ska omvärdera mina kunskaper som försteorienterare efter detta bottennapp? Ja, jag tänker högt. Så?", säger han utan att skämmas. Detta får honom att sopa kart-fadäsen under en matta av mossa, och fokuserar istället på att finna vatten att fiska i.

 

Efter en stund kommer han fram till ett vattendrag, som ser mer ut som ett avlopp på efterfest, men det verkar vara det minst sämst lämpade i alla fall. Alltid något ju. Orvar fiskar (!) upp spöet ur ryggsäcken, men upptäcker att han fått med sig endast ett litet barnspö (som dessutom är ett skämt-spö, ett trams-spö. En parodi på ett hjälpmedel att skaffa mat helt enkelt.) Orvar vänder inte bara på kartan, utan även på klacken. Klacken är en stilettklack, eller om en ska vara petig: två. Han tar sikte på en mataffär som ska finnas 4kilometer i en riktning, och går som en tjackstinn officer mot målet. (Fortfarande i stilettklackar givetvis, jag har aldrig sagt att han har tagit av sig dem.)

 

Orvar hittade mataffären, köpte en stor gädda i delikatessdisken, som han nu trär på på kroken på (många "på" nu) det lilla spöet. "Hehehe, kan jag inte fånga en livs levande fisk så kan jag i alla fall låtsas att jag fångat en!", hetsar han ur sig och lyckas dregla lite på samma gång. Gäddan hänger onaturligt still för att vara nyss uppdragen, på det patesiska lilla trams-spöet och precis då kommer en skolklass förbi och flera av de tar upp mobilen för att föreviga vad som sker i den mystiska naturen. Orvar inser att han kanske kommer bli ett viralt fenomen, och blir alldeles till sig i pantalongerna. Det är halt där han står på en brygga, så han tappar balansen. Han skjuter på lite för egen räkning, lyckas göra "honnör" i luften, och faller ner i det skitiga vattnet..

 

/ Slut