Fantasifull färd i flytande fordon.
Kategori: Historier och noveller
Majlis ligger på rygg i den nypolerade kanoten och räknar får som ser ut som moln, och det är en hel del som gör det. Hon gör detta för att somna, men eftersom hon har en livlig fantasi så kan det ibland ta en stund. Hon får (!) för sig att hon ser en hel hop får bland molnen, och att vissa av dem är vargar i får-outfits. Det blir lite bekymmersamt, och en scen tar sin början. Det blixtrar till på himlen, två högar med bestämda och maskerade vargar tar sig ton, som blir ett musikalnummer som ingen har skådat. Stämmor ljuder i ett luddigt mishmash, samtidigt som de väna molnen (fåren) står framför och laddar för revansch med mothugg. Maljis kan se att det smugit sig in en annan liten komponent i smeten, och det liknar ett litet minifår i kostym. Det är just vad det är, och den står diskret och viftar med en liten pinne. (Den kommer att bli livligare.) Låten och battlandet mellan moln-fåren fortsätter, Majlis är inte avsevärt tröttare. Lite tvärtom faktiskt. Mitt i upptakten på det skickligt orkestrerade stycket kommer plöstligt en ryttare in i bild, på denna duk som agerar skådeplats, med en lans i ena handen. Lansen ser ut att vara gjord av sockervadd, så Majlis slickar sig lite om munnen och tänker: "Det kan väl inte göra speciellt mycket skada det där, OM inte lansen används mot tänderna på motståndarna då förstås.."
Musik ligger på som en behaglig inbjudande matta i bakgrunden, och de olika fraktionerna fortsätter sitt battlande. Den lilla dirigenten flaxar febrilt åt fåren, och det ser ut som om små svettdroppar flyger åt alla håll.
Tanken är precis så, att lansen som är gjord av sockervadd, ska försämra kvaliteten på sånginsatserna på fåren, som i sin tur ska bli så pass förbluffade att de tappar andan av handlingen. Ryttaren gör sig inte längre anonym, utan med ett frustande och en smått oklar intution, ger den sig till känna och börjar liksom peta på de sjungande molnens (vad det ska vara i alla fall) tänder. Intensiteten på sånginsatserna tilltar, och Majlis spärrar upp ögonen om möjligt ännu mer, innan hon beslutar sig för att ta ett par foton på slagfältet. En polaroidkamera ligger och skäms i ett hörn av kanoten men blir hastigt påmind om att agera minnesbank. Majlis har laddat den gamla klenoden med ett så kallat "discopapper", så fotokopiorna ska bli så episka som möjligt. Men himlen ser ut att börja skingras, och det som nyss var en upplevelse att minnas, ser ut att endast bli ett minne blott (i en hårddisk som sitter fast i en som ligger i en kanot för att sova) och så kan och FÅR det ju bara inte bli. Majlis tar fram en miniatyrkratta som hon har i sådana här fall, och börjar att kratta golvet på det flytande färdmedlet. Ungefär som om en krattar manegen, när nya artister ska äntra scen. Men hon hostar till, och krattan hamnar i vattnet och sjunker som något som sjunker snabbt, helt enkelt. Ljuset på himlen försvinner nu avsevärt fort, och rent lågiskt borde det ju vara lättare att somna då. Men eftersom Majlis inte är en trist kopia av mängden, så tar hon att blixtsnabbt beslut och vänder sig om med näsan på kanotgolvet, samtidigt som hon yttrar orden:
"En dag kommer detta på något plan att bli klart. Inte solklart nödvändigtvis, men ändå tillräckligt för att se det. Utan att behöva leta fram de stora solglasögonen, de som är gjorda av det där pansarliknande materialet.."
/ Slut
