Motion utan pardon.
Kategori: Historier och noveller
Klara-Charlotte joggar hukandes i den lummiga parken som breder ut sig majestätiskt. Dofter av rostade nötter, hundgodis, räkbaguetter och otvättade baskrar ligger som en fuktig filt över den daggiga gräsmattan. Ljudet av hesa partyfölk som inte brytt sig om att lägga sig letar febrigt efter buskage att uträtta välbehövliga behov i. Två utsläppta giraffer vandrar bredvid varandra, och det verkar som de har blivit offer för någon form av ponnyridning (fast som sig själva - som giraffer alltså). Det halvsitter en övergödd unge på vardera djur, och föräldrarna har tagit tillfället i akt att lite diskret glida undan i gömskan av den täta växtligheten (för en session av "fågel, fisk eller mittemellan"). Klara-Charlotte (som namngavs av två överförfriskade 40-talister, vilka även råkade vara hennes förmyndare) hetsar sig fram mellan människorna på stigen likt en som är på flykt från en krokodil i sicksack. Vissa faller som kött-käglor när hon far fram, men hon ljuder som en båttuta och låter de veta att hon kommer, så hon tycker att hon gör rätt för sig. En som däremot inte anser att så är fallet, är en kvinna i trikå och hög hatt (med en jättestor visselpipa hängandes runt halsen) och visar tydligt sitt missnöje genom att vifta med armarna på ett distinkt vis, som om hon försöker att vifta bort pingviner som flyger för nära hennes kära höghatt.
En ljummen doft av något som krypit in i ett trångt utrymme och avlidit letar sig in i Klara-Charlottes fladdrande näsborrar medans flaxandet av den frustrerande trikåklädda kvinnan låter mindre och mindre. Till slut vänder Klara-Charlotte sig om och tittar på kvinnan som nu står och flåsar i den förmodligen svettiga klädseln samtidigt som en korv försöker förtäras (som nyss köptes i en av matvagnarna i parken). "Hon köper sig lite energi, tror jag allt", tänker Klara-Charlotte och joggar vidare. Fortfarande hukandes, med en uns av vansinne. Helt klart.
Joggandet fortlöper (!) utan vidare krusiduller ett bra tag och det ser bra ut. Eller ja, om det hade hört till normen att jogga hukandes då förstås. Men Klara-Charlotte har aldrig brytt sig nämnvärt om normer och liknande, så hon börjar vissla och låtsas som om inget har hänt. Men hon vet ju om att saker HAR hänt, och händer hela tiden med, så det så.
Nu kommer även en liten eldriven bil i full galopp och ska konkurrera om platsen med joggare, fotgängare samt annat löst patrask. "Hallå där, ta det nu som ett stort piano här, va! Som en jäkla flygel ska du ta det, inte som något litet minipiano som spelas av barn och kortväxta inte! Ignorerar du mig, ditt felplacerade deghuvud?, gapar Klara-Charlotte, och blir förvånad av sitt plötsliga agg. Den lille herren i elbilen kastar ut ett föremål ur den lilla bilen som landar ljudlöst på stigen, samtidigt som plattan trycks ner i mattan och försvinner i ett litet moln av rök.
Klara-Charlotte råkar få en vilsen och förvirrad bananfluga i ena ögat samtidigt som föremålet kastas på marken (det är en uppäten banan, eller det som är kvar efter - bananskalet) och hon halkar helt sjukt upp i luften och landar på huvudet och det svartnar för hennes ögon.
När hon nu öppnar ögonen igen står argbiggan i trikån lutandes över henne och läpparna ska just forma ord, men då faller Klara-Charlotte åter i medvetslöshet utan att för den sakens skull undra varför..
/ Slut
