Mangel mangel, på golvet där.. Säg mig, vad gör du här?
Kategori: Historier och noveller
Ofelia undrar om hon fick namnet (som kommer från grekiskan) och betyder "hjälp", som för att bli räddningen att hålla ihop det luftslott som hon spenderade den första delen av sitt liv i. "Det kan jag ju fundera på om jag vill, men sedan ska jag ta tag i "elefanten i rummet" (som är en antik mangel från det forna Sverige)", säger hon rakt ut i den smala hallen. Det var inte helt enkelt att få in den sjukt otympliga pjäsen i det trånga enplanshuset. Men efter en hel avhandling svordomar, svettiga män bärandes kepsar med tryck, korvmackor i lunchlådor och nedrivning av bärande vägg, så fick de till slut den på plats. Ofelia (som är en envis men ambivalent individ) satt i sitt kök och dividerade om saken under en lång tid, understundom under fläkten för att liksom hämta rök från en Gul Blend. Nu var den hemma (mangeln), och på rätt plats till slut. Skönt. Kruxet var "bara" att den hade inte kollats innan den fraktades, så den fungerar inte. "Attans bävrar!", skriker Ofelia. "Men inte ska de stackars djuren behöva bli indragna i mina patetiska bestyr.. De har nog med sina fördämningar och annat jox. Just att jag väljer ordet "jox" får mig att bli en smula mer intressant än flera andra", säger Ofelia mjukt och förnöjsamt.
Hon lägger sig sedan under det stora schabraket (mangeln) och undersöker. När hon inser att det inte går att hitta vad som är felet, så låtsas hon att hon hittat det ändå. "Ha!", jag har hittat det! Felet alltså. Nu hör ingen mig här, så det kan ju faktiskt kvitta men ändå. För protokollet menar jag.", säger hon och riktar rösten mot undersidan på mangeln. Då ser hon ett hål, ungefär i storleken av en valnöt. Eller som en kastanj, på ett ungefär-ish. "Hallå?, vem är där inne?", får hon ur sig halvförsiktigt i riktning mot öppningen i mangeln. "Det är bara jag, inget konstigare än så. Undrar du vem jag är, så är det inte okorrekt av dig. Tvärtom sunt att ställa den frågan. Kan även vara på sin plats att ställa en följdfråga här, det säger jag utan att för den sakens skull hymla." Ofelia tar fram en liten kam och drar mellan de blekta (få till antalet) hårstråna som fortfarande envisas med att hänga kvar, och försöker att verka obrydd av rösten som hörts inne i pjäsen. "Jaaa, nu tror inte jag att du skulle kunna tänkas veta vem jag tror att du kan och eller vill att jag ska förvänta mig att du utger dig för att vara, men jag kan ju gissa. Om du nu insisterar prompt", säger Ofelia med pondus i rösten (och med kammen hängandes i några av de envetna hårstråna). "Nej, jag kan för allt i världen inte insistera mindre än vad jag gjort. Inte heller mer, utan rakt upp och ner inte gärna. Men inte heller ej", viskar varelsen inifrån mangeln och verkar glömma att andas mellan de krystade ordvalen.
Ofelia stelnar till och ligger som paralyserad i 13sekunder, sedan tar hon sats för att säga något:
Nu undrar säkert du, och eventuellt fler, varför jag låg stilla här som en ihjälklubbad sill med uppspärrade fiskögon, eller hur?" Det hörs en dov duns, och ett hickande. Sedan trillar en liten liten monokel ut ur hålet, och landar på Ofelias bröstkorg. "Kan jag få tillbaks min minimonokel, tack? Ser du den? Äh, jag kommer ner själv", säger den oidentifierade varelsen och hoppar ut. Det är den minsta uggla Ofelia någonsin har sett. Nu har hon inte sett så många, och definitivt inte på riktigt. "Du kan prata!, skriker hon och kammen flyger iväg. Hon blir så nervös att hon fumlar fram en Gul Beld ur koftfickan, och försöker tända den. Det går sådär, så den lilla ugglan erbjuder sig. "Jag har svart bälte i pyromani, så här har du!", skriker den lilla fågeln av upphettsnig samtidigt som den tar fram en liten dunk med brandfarlig vätska och häller ut på Ofelias kofta. Sedan tänder den lilla ugglan vant en tändsticka (snabbt som attan) och kastar även den på det brandvänliga plagget som tar fyr direkt. Det lilla flygfäet hinner med nöd och näppe undvika eldinfernot, och lämnar Ofelia under mangeln åt sitt öde.
Ofelia fastnar med ena benet under schabraket, och blir utsatt för ett hett farväl kan en ju säga. Utan att överdriva. Den talande lilla ugglan (som fick tag i sin monokel) flyger iväg på nya äventyr, och kanske hör vi av den igen.
/ Slut
