I väntan på uppvisning i mörk hall.
Kategori: Historier och noveller
På golvet i den mörklagda idrottshallen står en gymnastiksugen individ och väntar på att ljusen ska sättas på. Individen heter Nova ( mellannamn Super ) och peppar sig själv med slag på hals och bröst, inför uppvisningen som snart ska äga rum i den svettdoftande hallen. Nova försöker se om Svein-Iben ( den ointresserade, flyende och minst sagt fascinerade vaktmästaren ) är på plats för att slå på takljuset, men det går inte att se det. Hon försöker att viska diskret istället: "Helluu, Schwein? Sorry om jag kallad dig "svin", men vi har ju repat detta hur många gånger som helst.. Du har ju visserligen varit på annat håll de flesta av gångerna, så det har inte gått så bra. Har du ens släppt in publiken? Det kan du inte ha gjort - det är ju i princip dödstyst här?" ( Nova inser att även om "vaktis" hade befunnit sig på sin utsedda plats, hade han inte kunnat höra hennes alltför timida stämma, så nu tar hon i lite mer: ) "Jo, jag sa ett gäng ord här nyss, men du hörde inte dem tror jag minsann. Så nu tar jag andra ord i mun och hoppas att du hör dessa? Ljuset ska gå på efter det att du hört min fejkade tyska nyhetssändning, den som jag gör. Ja alltså, som om den sänds på tv, och när jag låtsas att vädret är nästa punkt på agendan, DÅ trycker du igång strålkastarna så att jag står i centrum av skenet. Men det är ju inte det enklaste att lösa om du inte uppfattar vad jag säger, eller hur tänker du? ( Svein-Iben är en man med en del tvångssyndrom, och står just i detta nu och släcker/tänder lampan på toaletten 99gånger. ) "Unskuld mig men nu är jag tillbaka igen, Nova, säger Svein-Iben när han återkommer från platsen där han utfört denna OCD-ritual som bara är en av många. "Åh, äntligen! Fabulöst, kan vi öva någon gång då?, säger Nova och låtsas göra "fredstecken" åt en inbillad publik.
( Vaktmästaren får ett infall, står blickstilla och håller andan tills han förmodar att han blir blå. Sedan andas han ljudlöst ut, medans han försöker lura Nova att han endast är en del av inredningen och då tydligt inte kan utföra några handlingar för att detta ska fortlöpa som hon vill. Men det blir inte riktigt så ändå. )
"Ingen har skrivit på något form av intyg på att du skulle vara den snabbast klippande häcksaxen i grannskapet, men det här borde du få något pris för", väser Nova fram medans hon börjar se lite bättre i den fortfarande mörka hallen. Jag ser ju nu att du står där som ett fån och vägrar tända, vad är det? Varför händer inget, Shcwein? Oh, förlåt.. Äh, du förtjänar det lite." Vakmästaren Svein-Iben tar av sig sin blåa keps och pustar demonstrativt, och säger: "Hellre på en slät stäpp som en förgylld insats, med en dämpad bragd till bredden påtagligt förströdd, än en genomarbetad omklädd hare i bäverskrud, om jag kunde säga det bättre själv? Nej, nu går jag och släpper in de stackarna som ska få bevittna denna icke genomtänkta uppvisning, som dessutom inte genomgick den obligatoriska ritualen, samt inte heller fick det intyg som det så brukligt bör få. Jag passar på att suga lite på min lakrisgodispipa en stund, när jag ändå är där ute. För att liksom få det att kännas autentiskt, ja du kanske förstår?, säger "vaktis" och tar i ljuset av en nödutgångslampa sikte på dörren under.
( Dörren slås igen, och en uppgiven människa vid namn Nova står i den mörka idrottshallen och går igenom det tänkta rörelsemönstret i sitt huvud. Plötsligt räcker hon upp handen som vore hon i ett sammanhang med klasskamrater, och hon vill säga något. )
"Hör du mig genom dörren? Jag kom på att jag har hela koreografin uppskriven på en hoptejpad gulnande lapp i byxlinningen! Hallå?!"
( Ett ljud från en nyckel som vrider om ett lås hörs.. )
/ Slut
