Två källsorterande grannar med alternativa sinnen.
Kategori: Historier och noveller
Laila lunkar med avsevärt långsamma steg mot den trötta källsorteringsstationen, och en menthol-cigg hänger med nöd och näppe i hennes ena mungipa. "Hur kom det till att bli såhär, att jag blev en hycklande sorteringsperson?", tänker den morgonrocksbeklädda damen i enhörningsmockasiner. "Om ingen ser mig källsortera, har det hänt då? Om jag kommer hit i nattens mörker, och liksom ninja-kastar ner de olika tomma förpackningarna, är det någon som bryr sig? Jag kan ju alltid säga att jag gör det, men vem faktakollar idag? Jag säger helt enkelt, och håller på det - det är inga alternativa fakta jag svänger mig med det ska ni ni veta. Eller "du", om jag nu skulle träffa någon som tror sig vara det minsta intresserad."
När Laila har hasat sig hela vägen fram, ser hon att det redan är någon där och sorterar sin skit. Det är en av hennes grannar, som av okänd anledning blev beskylld att ha gömt sig inne på ett förvaringsmagasin för privatpersoners bohag. Grannen ( som Laila refererar till som Odd ) står som i sina egna tankar, och en dåligt sköljd ketchup-flaska befinner sig i ena handen hans. "Hörrö, Odd?, säger Laila och råkar få rök i fel strupe ( när har en fått rök i rätt undrar vän av ordning? ) och hostar okontrollerat en liten stund. Odd vaknar ur sin dvala, som kan tyckas för mången vara en djup sådan, och kastar två ögon på Laila. Det är verkligen två ögon, som lossnat från en läskig docka, som envist har stått på spiselkransen och lett ett rysligt obehagligt leende. De små glasögonen ( alltså två små dock-ögon gjorda av glas, inte miniatyrglasögon ) träffar Laila rätt i pannan och studsar sedan ner innanför kragen på den bleka morgonrocken. "Åååiiiioooo, äh! Tjena hallå i hålet vad händer, Odd? Nu fick jag nästan njursvikt och en enkel resa till huset med helikopterplatta på taket." Odd skiner upp, men blir genast lite förvirrad: "Du menar sjukhuset?" Laila försöker plocka upp de små ögonen, men famlar mest som en blind höna i ett dåligt upplyst discotek för döva. "Ursäkta mig om jag tenderar att se ut som om jag har tappat bort nyckeln till hemmet som jag har blivit placerad på emot min vilja, men jag har haft en sömnlös natt", säger Laila och sträcker ut sin hand för att hälsa. Precis då tar Odd ett bestämt steg bakåt, och råkar på ett sketchaktigt vis halka till ( men inte på ett bananskal, utan ) på ett kladdigt yoghurtpaket av oklart märke. Odd faller som i ultrarapid, och Laila får plötsligt en ingivelse att ta fram en liten skål med popcorn att kalasa på. Hon gör så detta, och blir aningens förgrymmad att saltet står kvar i hennes kök.
Odd faller, under omständigheterna, på ett minst sagt förnämligt sätt, och landar mjukt på en trasig ärtpåse som står lutad mot en av de flera behållarna på stationen. Men det är ett fall som tar en helt sinnesjukt lång tid, och Lailas popcorn var slut för längesen.
"Ja, nu var det förvisso en svinliten skål jag fick med mig här, men ändå. Nu är de slut, hoppas att du är nöjd?", säger Laila medans hon slickar bort det obefintliga saltet från de gulnande "rök-fingrarna". Odd blickar uppåt och försöker avgöra vilken nivå av eventuell ironi som Lailas nyss fallna mening innehåller. Men han hinner inte avgöra vare sig det ena eller det andra, då en stor blaffa med fågelavfall träffar honom rätt i planeten. Det ser ut som om Odd har en mask på sig, men Odd ser ingenting. Och det ser i sin tur kul ut.
"Är det "lights out" nu, Odd?, skattar Laila och hasar sig bort från källsorteringsstationen, samtidigt som hon tänder en ny mint-pinne och ljudet av två små ögon av glas som träffar markytan hörs dovt..
/ Slut
