Inga konstigheter på pendeln.
Kategori: Historier och noveller
Boel sitter på pendeln och ser ofrånkomligt bortkommen ut, men det är inget som hon bryr sig speciellt mycket om. Hon skulle kunna bry sig mindre, men just nu vill hon ändå behålla ett lagomt avstånd till det hela. Runtomkring sitter, står, halvligger morgonpigga, trötta, halvt medvetslösa morgonpendlare påväg till och mot mer eller mindre attraktiva mål och destinationer. Utanför, bakom de sparsamt rengjorda fönsterrutorna, kan det skönjas ett landskap som är kalt och obebott. "Varför bor det så få här?", viskar Boel samtidigt som ett paket med makrill i tomatsås fiskas upp ur den nötta stora gamla handväskan. "Var la jag öppnaren?", fnissar hon fram samtidigt som hon kommer på att den måste ligga i väskan tillsammans med majonnäsen, engångsbesticken, papptallriken och wettex-trasan. Det finns mer i väskan, men det just nämnda är det som behöver fokuseras på för tillfället.
Det sitter en nervös man i flanellrock precis bredvid Boel, som plötsligt börjar fingra på sin hårt åtsittande hatt samtidigt som blicken flackar åt ungefär alla håll samtidigt, allt för att försöka verka bekväm. Men det är ingen som bryr sig om huruvida mannen sitter helt lugnt och inte gör något alls, eller om han helt plötsligt skulle börja att framföra en stepprutin i all sin enkelhet men ändå tydligt inövad. Därför tar den nervösa mannen av sig sin hatt, och kastar iväg den flera meter rätt in i ett annat hörn av vagnen, bara för att lättare och smidigare kunna lätta från sitsen utan att det ska verka suspekt. Men det tåget har sedan länge redan lämnat perrongen, om en så säger. Vad mannen dock är helt ovetandes om är att han och Boel hade varit som gjutna för varandra, men det kan han inte rå för att han inte vet så det går honom bet. Boel har nu insett att hon glömt konservöppnaren, och projekt "öppna burken utan galenskap" är längre bort än trädtopparna uppe på bergen i fjärran är, och hon tar fram en (tom) hundbajspåse och börjar osammanhängande och i otakt att andas i den utan att blinka.
Nu har flera i vagnen piggnat till av skådespelet, och vissa har börjat filma mer eller mindre öppet det som utspelar sig framför dem. En del skäms både för Boel, den nervösa mannen OCH för dem som filmar, men kan inte låta bli att hålla monologer i huvudet. Förutom det (o)smakligt valda hissmusiksinspirerade soundtracket i bakgrunden, "hörs" nu även en del av de inre monologerna som ett virrvarr i kakafoni: "Vem är hon"? "Vad har rymt från en dåligt bevakad.." "Har jag glömt att borsta tänderna, eller är det hennes frukost som luktar?" "Hade jag sett bättre, så hade det kanske blivit tydligare?" Frågade du dig precis det, eller hör jag i syne?" "Vem är det som står bredvid? Nä, det är mer intressant vem som sitter faktiskt." "Skulle inte jag av här?" "Vem kan hindra detta, eller ska jag med filma kanske?" "Hur många laxar får det egentligen plats i en sådanadäringa laxask?"
Pendeltåget skrider med ett något ryckigt gemak fortsatt framåt, medans ansamlingen individer fraktas till utsatta platser och försöker att acceptera det så gott det går. Boel som ännu inte kunnat äta, för burken med makrill är ju oöppnad (!) får en ingivelse; det går upp för henne vad den lilla öglan som sitter på burken ska användas till, och fortfarande utan att blinka sliter hon upp (med ohälsosamt torra ögon) upp konservburken, med det förbjudna innehållet att äta publikt, och börjar helt oblygt att slafsa i sig innehållet. Det ter sig också som såhär; Boel har en laminerad skylt (visserligen vikt och nerpregad i väskan) som hon tar upp och sätter fast mellan sätena med texten:
"Allt är i sin ordning, inga konstigheter. Här finns inget att se. Stå kvar, gå vidare, mig gör det detsamma. Jag är här hela veckan. Tack för mig."
/Slut
