Ett fotografi med minnen i.
Kategori: Historier och noveller
Lovis sitter i köket med de förhudsfärgade tapeterna och fingrar på ett gammalt fotografi som har varit gulnande sedan länge. Hon granskar det, motivet är för henne aningens oklart, men hon börjar ändå minnas: Blötsnö på alla gator hon kan se för sitt inre, kalla vindar, en lite för trång mössa, felsittande kläder och en plastpåse innehållande ett kantstött äpple (som dessutom var mjöligt) Lovis hatar mjöliga äpplen än idag, men nu kan hon i alla fall välja att avstå att stoppa in de i ansiktet. Det var svårare förr, då fanns det inte mycket att välja på.
Lovis hade bestämt sig för att det där med skolan var ett påhitt som inte ens skulle ha hamnat på idéstadiet, och det hade hon vid flertalet tillfällen basunerat ut under mycket tydlighet. Lärarna kunde inte förstå varför invändningarna skulle vara nödvändiga att framföra, ungar ska vara tysta och sedan kommer punkt. Men Lovis var inte av den natur, att pajhålet bara stängdes och handen knöts i fickan, nej icke. Nu var måttet sedan länge rågat och en inre monolog i form av aktion hade inletts, som skulle framföras med övertygelse och fast hand. Lovis hade suttit hemma och ruvat på detta länge, och nu var tiden mogen. Men hur hamnade hon där, i så unga år och med ett så stort motstånd mot den gamla läran? Redan innan vi kan börja förklara en bråkdel av idéerna och missionen, så måste vi kastas ännu längre tillbaks..
Molnen hopar sig över det kala landskapet och en förfrusen kråka (fågeln, inte något som bott en stund i en näsa) ligger på marken med en liten väst och huttrar halvenergiskt. En liten tjej kommer gående med en uppsyn som visar på pondus, karisma och ett intressant väsen. "Hej, jag heter Lovis och jag vill hjälpa dig", säger den coola lilla varelsen till den ännu mindre (kalla) varelsen och plockar fram en godisklubba ur den slitna parkasen. Kråkan hör vad hon säger, men den underutvecklade kommunikationsförmågan att kunna samspråka infinner sig inte denna gråa dag, och den påvisar att den i alla fall har en liten väst (som förvisso hjälper föga) att vara lite nöjd med. Lovis tar inte en jättestor notis om västen just då, men tänker att den någon gång nog måste adresseras, annars kommer det att kännas knas. Lovis tycker ofta att mycket känns knas, men av någon konstig anledning inte att den här lilla fågeln har en väst. "Varför ligger du här och fryser? Såhär kan vi inte ha det, vi får ta och värma dig", säger Lovis och biter sönder klubban utan att tveka en sekund.
Efter en vandring på en sisådär tjugo minuter kommer de fram till en ganska överväxt dunge, och Lovis tar sikte mot ett träd där hon har en koja som tillflyktsort. "Jag får ta och sätta dig på mina axlar, annars tror jag inte att det kommer att gå särdeles bra serru". Den nu något mer tinade kråkan, som fortfarande förstår vad människor säger, blir konfys. "Axlarna"? Det kommer ju att innebära att mina små ben kommer att säras på för att kunna sitta på båda? Det kommer att säga kras ju. Hade hon inte kunnat säga "axeln" istället, så hade jag inte behövt spy? Den lilla kråkan börjar hulka upp lite kräks som landar på Lovis ena jackärm, och Lovis blir glad. "Men lilla vän, nu ser detta väldigt ROANDE UT, men jag betvivlar att du njuter fulla muggar just nu? Men jag kan ju inte veta, det finns säkert de som njuter av det, det kan ju jag med göra om jag har varit illamående ett tag. Det blir ju en befrielse helt klart, eller vad tänker du kring detta? Om jag skulle ta och sätta på en kanna thé och så myser vi till det lite?" Kråkan baxnar till för några sekunder, dels för den är helt tom i den lilla magen, men dessutom av den coola tjejens avslappnade inställningar till saker och ting. Det fick den en känsla av i alla fall, att det inte är myckert som bekommer henne.
"Nu har vattnet kokat upp och påsarna har satt en bra smak, så drick en skvätt och vissla om du kan". Den lilla fågleln tvekar lite, men gör ett tappert försök att vissla en trudelutt. Men den hade aldrig kunnat vissla tidigare, och det gick mycket dåligt denna gång med. Den hoppades på att Lovis inte skulle bry sig om den kunde vissla eller inte, så den tog ett klent grepp runt en jätteliten mugg, som förövrigt stod på en optimistiskt hemmasnickrad hylla och såg glad ut. Hyllan såg glad ut, kråkan försökte men gick bet. Och sedan att en (liten) fågel skulle kunna hålla i en mugg utan tummar? Muggen har heller inga tummar, men däremot ett stort öra - som någon (antagligen Lovis) har klistrat på krulliga små hår inne i, så det ska se ut som en gammal människas öra av någon outgrundlig anledning?
Nu har lite tid passerat och kråkan har inte vikt en tum, utan visat sin ståndpunkt angående människors sätt att lära sig saker och undervisandetsformen i det hela. Lovis, som var och är en mycket öppensinnad individ, köpte resonemanget med en del synpunkter men ändå med det mesta hull och hår. Om det verkade trovärdigt och/eller rimligt brydde hon sin inte speciellt mycket om, utan gärnet skulle smidas.
Vi kastas tillbaka till inledningen på denna historia, och Lovis sitter där med det gulnade fotot i handen och en kopp thé brevé. Motivet har blivit otydligt av åren det har hängt på väggen med en nål, och sedermera fallit ner bakom en hurts stående i hallen och glömts bort.. Men funnits igen, när Lovis motvilligt tagit sig i kragen och städat även under möbler denna gång. Nu ser hon till slut vad det är; en man som går på en stig, har en fågel på axeln och ett plakat i ena handen. Men vad är det där står? Lovis tar av sig sina gamla glasögon och utsöndrar lite ånga ur mun på dem och gnuggar dem mot koftans mjuka material, och läser:
" TRO INTE PÅ ALLT DU TÄNKER "
/ Slut
