3, 2, 1, nu ska det bli underhållning.
Kategori: Historier och noveller
Hulda snubblar in genom den dåligt upplysta dörröppningen, och råkar tappa sin alldeles för förvirrade man Åke i fallet. "Bruna fjäderfä och övergödda degklumpar, Hulda!", skriker Åke samtidigt som hans löständer nästan vänder sig upp och ner i gommen på honom. "Jaaaa, vad är det nu som ska vädras? Inte är det dina uppvikta knickers hoppas jag? Vem viker upp knickers egentligen, de är ju en bra bit uppe på låren dina?" Hulda tar ett fast grepp i peruken sin och gör en helomvändning, hon liksom gör en ganska bestämd piruett samtidigt som Åke tittar på henne med tom och glasartad blick. "Nämen är du också med oss i afton, vad trevligt!", säger Hulda och låtsas att hon är programledare på bästa sändningstid. "Uuuh? Ja? Eller vad är..", kväker Åke fram och ser inte mer närvarande ut än innan. "Men det är inte därför du är här", säger hon och manar på Åke att försöka se åtminstone en smula med i matchen ut. Men Åke ÄR inte med i matchen, inte med i någon match alls faktiskt. Jo möjligen en match där han betraktar sig själv i två förvirrade alter egos, samtidigt som han i tredje person agerar domare.
( Åke har fortfarande inte rest sig upp, utan ligger helt hjälplös på golvet. )
Men han lyckas ändå småfnissa lite i ena mungipan, och tar sats: "Jag. Är. Ju. Här." Hulda kliar sig ganska agressivt under ena ögat, och tror sig titta ut över ett stort engagerat publikhav, samtidigt som hon säger med ett ansträngt leende: "Jodå, nu har vi fått hit byns starkaste kandidat minsann. En lång process har gjorts, men du är utvald. Ajjemen, det känns kul det här. Det var ju ett helt gäng innan dig, vi fick ha intervjuer, gallringar av de olika slag, motiveringar och svåra test. Men inte du nej, du hoppade över "gå" innan du hade passerat "start". Eller hur var det nu, du kan väl berätta för mig och vår kära publik hur du upplevde att du kom hela vägen hit?" Åkes ögon har vattnats en hel del nu och det rinner vätska (läs tårar) ner för hans trubbiga kinder, och ett gäng gutturala ljud hörs när han tar sats och reser sig stelt upp och gnyr fram: "Mjae, vem är det som ska hit? Jag har då inte skrivit på något avtal att sitta här och skvala om detta? Njae, nu får jag dra i nödbromsen. Var har du gömt den, det säger du med en gång och direkt!?" Hulda klöser sig under ögat nu i ren frustration, och spottar lite. "Du kan inte komma här och påstå att du sitter när du står, någon rim och reson har vi kommit fram till. Jag i alla fall, du kan ju inte svara. Du står fortfarande i dörröppningen ju, slå dig ner för all del. Vi har ju specialbeställt de här fåtöljerna enkom för detta program. Skäms inte, ta din tid vetja." Åke ser, om möjligt, ännu mera frånvarande ut än tidigare, och tar av sig sina mockasiner och ställer dem i ett hörn.
( Några stumma sekunder fortlöper. )
Hulda hetsäter lite på peruken och spärrar upp ögonen, och vänder sig till "kameran": Jaha! HUR kul har vi haft ikväll så säg? Ett under är han, Åke". Hulda gör två "drakformade" rörelser med båda händerna och sliter upp en papperslapp och en liten penna ur fickan, så raspar hon ner: "Åke, nu ställer du dig i hörnet och skäms ett tag", sedan räcker hon honom den i ett försök till att vara diskret. Men Åke har inte riktigt fattat galoppen (nu heller) så han tar gladeligen emot lappen, men istället för att läsa den så stoppar han helt enkelt in den i munnen och börjar slappt att tugga på den..
Hulda är nära att svimma, men hon hejdar sig och säger: "Kära publik, vi har tyvärr kommit till ett slut på denna fantastiska underhållning, och nu måste vi tyvärr dra ur pluggen". Hon gör ännu en blek piruett och i slutet av den bugar hon rätt länge.
En liten stund senare öppnas en dörr och en röst säger mjukt: "Nu är det dags för medikament, så in på era rum tack".
/ Slut
