Jakten på emaljögat.
Kategori: Historier och noveller
Äntligen har Iris hittat motivationen till att leta reda på sitt emaljöga, det har nämligen varit som bortblåst under en längre period i hennes besynnerliga liv. Det hela började för några somrar sedan, och granskogen var platsen för skådespelet där förlorandet av protesen ägde rum.
Vinden låg på sådär jobbigt i sidled där träd viker sig och lösa saker drar all världens väg, och ett frustande och pustande nästintill är oundvikligt. I denna mysiga scen kutar våran Iris fram, en smula långsamt men ändå, mot ett speciellt träd. Trädet ska innehålla en kåda som tydligen är väldigt ovanlig, som om en har för avsikt att sälja den kommer att tjäna mycket pengar på. Iris fungerande öga rinner på grund av den tilltagande blåsten och hon skymtar en varelse strax intill det utvalda trädet, men är inte säker på att hon ser rätt. Men det gör hon; varelsen är en liten trädgårdstomteliknande individ som står lutad mot stammen och stretchar sina små ben. "Ursäkta mig här du, men du kan inte välja ett annat träd tror du?", säger Iris då hon kommit tillräckligt nära och ser vad som faktiskt händer. Den lille tomten tittar bara på Iris som om hon vore ett skadeskjutet djur, som har några få sekunder kvar innan lampan släcks, men utbrister: "Kaan duu troo att jag boorde hiitta deet elleer ville duu haa deettaa föör diig sjäälv?"
Iris tappar hakan under några hjärtskärnade sekunder, som känns som månader, men får snabbt en (?) replik i huvudet: "Askan flyter ihåligt på under granar av befläckad mystik på grund av harens godtyckliga arrogans gentemot bålens flådiga dörrknackning. Inte nog med att kammaren döljer flertalet osammanhängande fönster på vid gavel, det hämmar sällan den koltrast som galer. Hjortronbär plockas ytterst sällan i blindo av både jägaren och kamelflocken, om det inte infaller sig i slutet av varje månad då. OM inte skottår har föranletts av trist möte mellan kammaråklaren i dumstrut då givetvis, men förr har skrönor avlats. Inte sällan har heller trålar skalats på ett ovärdigt sätt gentemot lövens korta livslängd om paraleller dras med eder tilldragande bragd, inte sant? Bordusa antagande vilar oftast mot oborstad fasad om nedre delen har en ljusare nyans, men då måste solens strålar veta hur de ska skina och det är inte ofta det sker utan missfärgningar och objudna gäster. Men inte behöver jag stå här och trötta ut dig med oförklarliga detaljer om saker och ting, jag vill att vi håller en städad dialog. Inte alltid har jag och mottagaren en given gemensam nämnare, men skicket kan ibland avgöra hur tillvida vetet ska skördas överhuvudtaget. Hjalmar den store, inte om du frågar mig kanske men jag har inte hört någon fråga så jag låter den passera oställd, han visste var skåpet stod han. Flera gånger hade han flyttat runt skåphelvetet (som han själv kallade det jättemånga gånger) i olika delar av slottet, men aldrig kunde han finna den optimala platsen. Jag upptäckte en gång hans irreterande famlande med skåpet, jag arbetade som hertiginnans förste dam på den tiden, och skällde ut honom efter noter (som stod i ett av rummen, på ett staffli). Han blev så paff av mitt anförande att han knäppte sin nattskjorta och gick och lade sig i sin king size. Men lyssna på MIG, här står jag och breder ut texten, vi skulle ju prata om den attraktiva vätskan som flyter i det här trädet.."
( Det var här Iris emaljöga lossnade ur hålan och rullade iväg. )
Den lille tomten hade helt enkelt fått nog av den malande kvinnan som hade spytt ur sig en massa snickesnack och nu var måttet rågat helt enkelt, så han tog sats (hoppade upp på en stubbe som stod precis bredvid) och gav henne en ganska klen lavett över ena ögat i ren frustration. Tomten ångrade sig i samma sekund, istället kunde han ju bara ha försökt att prata med henne. Iris svängde sig bakåt samtidigt som hon halkade på en mossbeklädd sten, och trillade ner med en duns samtidigt som emaljögat tydligt lossnade och begav sig iväg på eget äventyr..
( Ingen vet hur lång tid som passerar här.. )
Iris hade lyckats svimma i händelsen och när hon vaknade fanns inget spår av varken öga, tomtegubbe, granvätska eller ork att stanna kvar kvar, så hon begav sig helt enkelt hem igen. Nu har då tiden kommit då hon pallrat sig dit till "brottsplatsen", och jakten på ögat ska ta sin början.
( Samtidigt i en annan del av skogen. )
I en liten stuga, på ett hälsosamt avstånd, sitter en liten tomteliknande gubbe och värmer sina små händer mot en liten brasa, och på bordet hans ligger ett emaljöga och glimmar på ett litet fat..
/ Slut
