Gnagare var i själva verket ett ex.
Kategori: Historier och noveller
Nedre delen av huset är sparsamt renoverat och en ovälkommen gäst har tagit sig in. Cornelia befinner sig på ovanvåningen och ligger med huvudet mot golvet, som för att försöka höra gnagaren där nere. Det är vad hon tror har tagit sig in i alla fall. Inte kan en människa låta så?, tänker hon medans några smulor från en nitiskt rullad tunnbrödsrulle trillar ut ur hennes mun och landar på det dammiga golvet. Cornelia har en tendens att anta ett gäng icke faktabaserade händelser och situationer, istället för att kolla upp dem direkt. Det blir roligare att spekulera, tycker hon som oftast. En ljummen vind smyger sig upp för trappan och in i näsborrarnas hennes, och hon rullar runt ett par varv på golvet samtidigt som hon råkar lägga av en ganska agressivt ohälsosam prutt, och detta gör att hon inte känner doften av hennes dövblindsstumma ex som står i hallen och andas cigarrök och rester av för hårt stekt pytt-i-panna.
Doften från hennes ena lufthål får henne att fortfarande tro att det är någon form av gnagare som befinner sig på nedervåningen, och kanske vill den läsa tidningen? Cornelia har sett på någon obskyr sajt att vissa djur har en ganska utvecklad telepatiförmåga, och vissa blir förnärmade om tankeöverföringen görs på dialekt. Cornelia blundar lite, och försöker att minnas vilka djur som kan tänkas finnas med på aktuell lista över de som är mottagliga. Men hon hinner inte blunda länge, förrän hennes dövblindsstumma ex (Gilbert) drar en 800gramsfalukorv rätt i väggen utan att blinka. (Det är ju helt onödigt att han överhuvudtaget skulle fundera på att göra det - att blinka alltså, men han låter bli att skratta åt det.) Korven, som Gilbert trodde var en övergödd gråsugga som ville äta på honom, hade han utan tvekan sulat in i väggen, och han kände att han log på ett skrämmande sätt när han gjorde det.
Samtidigt en våning upp ligger nu Cornelia i framstupa sidoläge och flämtar, medans hennes mjukisbyxor dras längre och längre upp. Vad hon inte märker, är att det är Gilbert som har glidigt helt obemärkt upp för trappan och nu står på knä bakom henne och drar i byxorna.. Gilbert tror sig ha fått tag i klädseln till deras före detta gemensamma soffa, och han har som oftast fått för sig att klädseln alltid smitigt åt på fel ställen och gärna gör en insats. Cornelia blir som paralyserad en nanosekund, men det blir genast förvånansvärt alert och gör en form av karaterörelse och rullar nu dubbelt så snabbt som hon gjorde innan ner för trappan..
Gilbert har satt sig bakom den riktiga soffan som på ett, om han sett, kaxigt vis står och inbjuder till både det ena och det tredje i det sparsamt upplysta hörnet på våningen där det nyss befann sig två individer, men som nu utan hans vetskap bara innefattar honom. Han sträcker sig ner mot sina skor, som fortfarande trivs på fötterna, och knyter ihop skosnörena. Efter han har gjort det så tar han och svänger runt de hopknutna fötterna, med skor på sig, runt huvudet och bak i nacken. Det hela ter sig surrealistiskt, och Gilbert sväljer en snabbverkande sömntablett och somnar in som en till synes bakbunden sköldpadda på rygg.
Corelia har ställt sig upp som i givakt, och inväntar vidare instruktioner som uteblir. Men det gör henne inte ledsen, utan hon beslutar att hoppa jämfota ut ur huset. Efter ett tag av jämfotahoppande tänker hon att det kommer att bli en kul historia att berätta för någon som kan tänka sig att bry sig om det någon gång i framtiden helt enkelt, och skrattandes fortsätter hon hoppandet medans skymningen faller..
/ Slut
