Krystad konversation i skidbacken.
Kategori: Historier och noveller
Viola glider ner för skidbacken iförd en svart sopsäck med en hemmagjord valla som ingen kommer ihåg receptet på, och försöker dölja ett smått hysteriskt skrik. Framför henne i backen åker en massa olika människor med varierande talanger, och plötsligt råkar hon åka rätt in i en medelålders man med spegelsolglasögon och en retroinriktad outfit med doft (läs stank) av 80-tal. Mannen hinner inte riktigt uppfatta vad som sker, men när paketet i den svarta förpackningen lyckas hålla fast hans ena ben i ett krampaktigt grepp och dra ner honom på backen blir han varse om situationen. Han kväker fram: "Men halli-hallå där! Vad skådar mina coolt maskerade gluggar? Hihihihi, jag tror jag smäller av. Ring bärgar'n! Eller varför då, egentligen? Jag kan inte hitta en rimlig anledning till det just nu, utan uppta sysslan!"
Viola har fortfarande ett stabilt grepp om mannens ben, och försöker att bena ut vad hon nyss har hört. Det är en märklig grej i sig att glida ner i en skidbacke iförd endast en påse (visserligen modell stor) och DESSUTOM bestämma sig för att inte släppa taget/försöka att greppa någon "i fallet". "Jag måste bara begrunda detta några ögonblick, ok?", säger Viola och känner hur ben och fötter slås och försvinner under och över henne medans snö fyller hennes näsa och mun i en långsam men ändå obehaglig takt. "Jösses Amanda, och hennes bror!, får mannen ur sig mellan huvudrullningarna på den vita och glidvänliga marken. Viola, som vet att det inte är namnet han söker utbrister: "Amalia, för bövelen! Vem är Amanda, va? Är det något du inte berättat? Här trodde jag att vi spelade med öppna kort. Att en viss transperens var given, men visst.. Åh, hörde du? Given. Jag gjorde en kort-referens! Hahaha, jag är här hela veckan! Eller ja, vi vet ju inte hur det här kommer att gå förvisso men.. Mannen ligger och glider på sidan, och uppfattar en bråkdel av kvinnans ramblande och vill inte vara sämre han, så han hostar ut: "Hö! Ja, det finns! Hö! En viss.. AH! Shit.. Vad sa du? Vänta.. ÅÅH, se upp! Vi får snart äta en sådan där bräda till lunch!" Viola ser sig om, och gör en hård vändning men landar med ansiktet mot marken. Det gör ont när ansiktet släpas men hon gör ingen scen av det, utan hennes fokus ligger mer på varför mannen inte kommer på att det heter "snowboard".
"Duuuu? Hej gubbe, hör du mig? Här är jag." Båda har nu hamnat i ett läge där ingen riktigt har koll på något, utan en viss grad av kaos råder, det är tydligt. Plötsligt sliter mannen tag i påsen som börjar kännas väldigt nära att gå sönder, och Viola blir lite nervös men uppspelt på samma gång. Därför blir kanske meningarna som följer av sviktande trovärdighet, men i alla fall: "Äh, dra mig på ett lass! Lass? Jag menar en liten.. Vad heter den? De har ju alltid funnits, eller ja inte alltid så klart. Det hade ju varit makabert.. Vilka ord jag slänger mig med, va? Är vi framme snart? Oj, som om vi vore en familj i en bil. Kanske att jag var ett av barnen i baksätet som ville komma fram till slutdestinationen, kissa en skvätt och antagligen sugen på glass med.. Hehe. Har du somnat eller?"
Mannen är nära att bli nerkyld totalt, och det verkar som om det är jordens längsta backe helt klart. "Ponera att vi sitter i en av stugorna där nere, med varm choklad i koppar farmför oss istället. Och en brasa", säger mannen i sidled och hoppas att det framkommer relativt tydligt. "Eeeeeeeh? Nu börjar jag nästan att snarka med öpnna ögon här Leif. Gääsp deluxe." Mannen ser nu ut som om han fått reda på att någon har ätit upp hans husdjur utan att skämmas. "Alltså nu tar vi och håller i hattarna här om jag får be! Eller jag tänker inte be om att få hålla i min hatt. Eller någon hatt överhuvudtaget för den delen! Så det så. Kontra på.. Och du, JAG heter inte Leif. Jag har aldrig sagt mitt namn. Men det är Axel." Viola blundar och vill få sagt detta: "Ur led är axeln! Hahahaha! Var vänlig att stoppa mig om du kan eller känner dig förmögen.."
Mer hinner våra "hjältar" i backen inte med innan de glider "off pist", och det blir för svårt att följa vad som sker.
Därför avrundar vi här helt enkelt..
/ Slut
