Vilket kollektivt liv.
Kategori: Historier och noveller
Love gör lätta armhävningar mot bordskanten, och ser aningens nonchalant ut. Inte att han tänker göra det mer än en gång i alla fall, det räcker. Fettfläckar en bit in på bordet gör så att han tappar fästet och relativt långsamt glider ner med sidan av den fladdriga kroppen, och efter några sekunder i slow motion har han landat som en sköldpadda upp och ner. In kommer en flämtande rosakindad herre i för trång kostym, och ledsamt men ändå en smula bestämt, häver ur sig att i detta kollektiv håller de för sjutton gubbar ordning på pinalerna! Eftersom Love lider av en form av narkolepsi, så har han slocknat en aning på det kletiga golvet. Detta gör att mannen som nyss äntrade rummet blir konstig (om det nu är möjligt att bli något en redan är?) och står och stirrar med tom blick på en gul fläck, som tydligt syns på väggen snett ovanför kylskåpet. Det är ingen som riktigt vet hur länge han står där som ett miffo, och ingen kommer att veta det heller.
"Okej, vad hände sen?", jämrar Love fram mellan tuggorna av överjäst lantbröd. Eftersom spegelbilden bara till synes upprepar vad han frågar, tröttnar han en smula och börjar pilla sig i naveln istället. På sitt rum har han en glasburk som är försedd med lock (så ovanligt?) där han har samlat navelludd i säkert halva sitt liv. Målet är att stoppa upp en nallebjörn med detta ludd. När han nu tänkt sy klart den vill säga. Än så länge är det bara en idé på ett papper. Ett papper som Love har föreställt sig i sitt huvud, inget mer. "Det är tanken som räknas", lyckas han inbilla sig mellan tuggorna som bara växer till en stor deg i hans misskötta mun.
Om ni minns den flämtande mannen i för trång kostym, så har han nu kallat till stormöte. Alla som känner sig berörda ska komma. Men eftersom de flesta i deras kollektiv lever i villfarelse, där det ena ibland är mer rätt och riktigt en det (ska vi säga) tredje, så blir det kokta fläsket ibland inte ens inhandlat. Om det nu är till någon tröst?
På ovanvånigen ringer att alarm, som påminner om en gök som blivit påtvingad en lite för hårt åtsittande halsduk, vilket gör att sången liksom fastnar i strupen. Det är heller ingen vanlig dag, så allt är som det brukar i kollektivet.
När människorna till sist då lyckats samlas i det rörigt inredda uppehållsrummet, blir Gördis blöja plötsligt proppfull. Gördis försöker dölja debaclet genom att anspela på att det faktiskt ligger en soptipp en bra bit därifrån, och nu ter det sig då så att vinden tyvärr ligger på fel sida så att säga. Men förklaringen faller inte i god jord (även om det nog skulle fungera som gödsel för något) så mannen i den trånga kostymen tappar fattningen och sparkar av sig ena klackskon, som landar mitt i en tårta som står i ett hörn och skäms. Den enda som kan tillgodose sig av kalaset är en kvinna som inte ens minns varför hon befinner sig där överhuvudtaget, så hon avlägsnar sig snabbare än kvickt. (Även om det egentligen går hur långsamt som helst, för ena protésbenet sitter farligt löst)
Snipp snapp snut, så var detta stormöte slut (innan det ens hann börja)
