kristoffer.blogg.se

Ragnar var redo för något nytt. En typ av nystart var behövlig, helt enkelt. Men det är i SIN tur, inte alltid så enkelt. Han var för några år sedan med i ett jaktlag. Han var med i ett sammanhang. Men så är det således inte längre. Nu lever han avskärmad från omvärlden, med i princip noll kontakt med någon. Alls. Ja, förutom sin samling av jakttroféer som pryder hallväggarna. Alltså, han pratar med huvudena..

Det var Ragnars tur att ta med dricka till den dagen. Den dagen då det hände något utöver det vanliga, så att säga. Sprit (gärna ren vodka av någon anlednig) var jaktlagets "vatten". Denna dagen skulle bli grym, tänkte Ragnar. Hela gänget samlades som vanligt upp innan, snackade lite skit, och drack några huttar. Det var en speciell stämning i luften, det gick inte riktigt att sätta fingret på, men något var det. Ragnar hällde upp en liten till, till gubbarna, som inte protesterade nämnvärt.

 

Väl ute på sitt pass, så svepte Ragnar tre snabba småttingar till, och han kände ruset komma på riktigt. Mycket oansvarigt, det medgav han för sig själv, men ändå en härlig känsla. Idag skulle det fan inte bli något lulllull av det hela, utan något skulle ske. Något som kanske rentav var olagligt?

 

Det var en ovanligt stilla dag, och solen skymtade som oftast fram genom molnen. 

 

När Ragnar har suttit i "utkiken" i ungefär en timme, då han hunnit svepa några järn till, så ser han något röra sig en bit bort. Det är inte en helt klar syn han ligger inne med just nu, det kan en lugnt påstå. Utan tvärtom då, kraftigt ofokuserad. Ragnar vill få för sig, att det som finns inom hans synfält, är ett stort djur som måste dräpas till varje pris. Även om djuret kanske är en människa.. Det är nu han inser att detta är tillfället som han har väntat på. Varför han inte insett det tidigare är för honom ett mysterium. Det kanske är så enkelt, att huvudena som hänger därhemma på väggarna, skulle må bättre av ett människohuvud bredvid sig? En rationell person kanske skulle tycka att det skär sig, att djurhuvud och människohuvud ska hållas isär. Jo, så kan en tycka. Inte Ragnar, han tycker att det verkar rimligt. Utan några som helst invändningar från sina schizofrena sidor, så siktar han och trycker av. Detta skede kunde tagit mycket längre tid, och antagligen en del missade skott. Men nu hände det sig så, att en fullträff inträffade. Blodet sprutade en del, och hans kamrat segnade ner i dyn och ryckte till i några skälvande sekunder. Ragnar skulle egentligen varit jätteskärrad, och ångrat sig redan innan han utförde denna hemska handling, men han var nöjd. Full och nöjd. Ett dagsverke hade åstakommits, och det var dags att avlägsna den håriga pokalen från den livlösa lekamen. Ragnar fnittrar till aningens psykotiskt, när han (hur det nu är möjligt) inser att han tänkt på rim.

 

Senare, när han står i hallen och begrundar sitt elände, så blir han varm i hela kroppen. Eller i alla fall längs med benen, det är urin. "Jävla piss", tänker han. Detta som skulle bli en fin ritual, något som ska göras flera gånger om. Det är i detta skede, det är nu Ragnar bestämmer sig. Även om han är en sjuk individ, så tas enligt honom ett korrekt beslut i detta nu. Ja, eller då, eftersom det HAR hänt. Nåväl, lagom missnöjd med blöta byxor, så är han ändå med på sina noter - det blir inget mer med civilisationen just nu. Kanske om mången år, men inte för tillfället. Nu ska han bara hänga med sina polare i hallen, och stänga ute allt och alla.

 

Utanför har solen hunnit gå ner, det är sådant som sker.