En stång, en vägg och två gammfolk.
Kategori: Historier och noveller
"Håll hårt i stången, Birger!"
Birger står lealöst mot väggen bakom nyss nämnda stång, och är inte speciellt intresserad av att hålla i något överhuvudtaget. Hade vinden tilltagit en liten smula mer, så hade hans taniga kropp antagligen vält innan han hunnit blinka med sina blodsprängda ögon.
- "Vafalls? Känns inte som om vi mötts på ett tag, absolut inte mer en halvvägs i så fall. Men det är inget du behöver bry dig om just nu, kanske en stund senare om du känner för det. KAN vara så att du av naturliga skäl kommer minnas något helt annat än just detta, men det kan varken du eller jag garantera. Tur är väl det? Sover du, eller låter du mig bara anta att en till synes intresserad individ står och ser lite lätt levande ut bakom mig?"
Ingvild, som för övrigt flyttades från Norge innan hon hade minnet i behåll, låtsas att något kul kommer att hända, och ler lite hjälplöst bakom Birger's snea ryggtavla.
- "Nej, jag vet inte du. Hur så? Kan inte tänka mig att du vet varför vi inte stannade kvar den där gången, eller synapserna har kanske kapitulerat allihop? Hjälp vad fint det var att städa alla rum på slottet som vi trodde att vi hade, det kan du väl ändå hålla med om att det hade varit kalas? Ett kalas. Eller kalajs, som min påstådda gode man skulle ha sagt. Eller sa, hur vi nu vill uttrycka det. OM du funderar på hur grunden vi stod på lades, så behövs en helt annan kompetens. Det behöver du inte be mig om, utan fråga hellre en gång mer än aldrig alls. Eller hur var det nu igen?"
- "Vänta en minut, sedan kanske jag kan ta mig samman och fundera ut ett försök till gensvar.."
Ingvild vet att det tar en minut så hon blundar för att det går fortare då, tror hon. Men när en är gammal så är det ibland svårt att hålla uppe gluggarna, så hon somnar stående mot samma vägg som Birger fast en bit bort.
Nu har det gått mycket mer än en minut, och Ingvild lyfter trevande upp ögonlocken med sina kloliknade lilaspräckliga händer, och ser att Birger inte längre är kvar. Eftersom Ingvild har stått krokad och sovit mot väggen är hon inte helt rörlig, om vi uttrycker det lite milt på så sätt, så det tar ju en stund innan det uppdagas för henne. Men när det är konstaterat, så går hon då till sist iväg mot ett håll hon tror att hon kom ifrån.
