kristoffer.blogg.se

Blötlagda raggsockor syns i vattenpölen i den trötta spannen, men utöver den så ser torpet intakt ut. I alla fall om en frågar Ylva. Hon är nämligen blind. Det var en gång när hon skulle jonglera med två vassa saxar under en föreställning för typ 99år sedan med ett tvivelaktigt cirkusgäng, som händelsen ägde rum. Nu var det inte planerat in i minsta detalj kanske, så det gick som det gick. Efter "fadäsen" blev hon deporterad till disken, där hon fick arbeta i blindo. Det var visst bättre än inget tyckte de andra i gänget, så det fick bli så. Men eftersom Ylva låg nersövd på sjukhus precis när det bestämdes, blev hon både förvirrad och perplex i samma andetag när hon kom tillbaks till jobbet. Inte undra på att det blev ett nerköp för henne, men det florerade en del grön dryck bland sällskapet, så det blev inte särdeles svårt att övertyga Ylva att det hade varit hennes uppgift hela tiden.

 

Just sockorna har också en relativt betydande roll i sammanhanget, för det går inte att ta miste på härkomsten. Det gäller givetvis inte en alltför, understundom, hjärtskärande sammandrabbning av den förra hyresgästen på torpet. Klaus-Günther var en flamboyant tysk (nähä?) som hade förlorat ett vad med Ylva innan han skulle lämna bygget. Allt var som vanligt en brokig sensommardag för ett helt gäng med år sedan, när hon plötsligt stod på trappen och ville ta över torpet helt enkelt. Klaus-Günther, som hade ett ganska efterblivet förhållningssätt till hur saker skulle skötas, blinkade spasmiskt och kvävde en rap. (Hade han inte lyckats att kväva den, så hade han blåst ut den genom näsan). Sedan sa han att det kunde han absolut tänka sig. Att helt sonika lämna ifrån sig torpet utan vidare (eller visare med för den delen) protest. OM. Bara OM, hans välanvända raggsockor fick ligga i blöt i (förslagsvis) en spann?

Ylva sitter på verandan och försöker få ordning på alla skumma detaljer, men inte att det finnes en enda liten chans till mer just nu. Det kanske kommer en tid då hon vill eller på något vis kan komma fler minnen till mötes, men det vet hon, och vi, vid senare tillfälle. Så just nu blir det inte mer, så det så.