Gemytligt i en vrå.
Kategori: Historier och noveller
-"NEJ, men bladen blötläggs! Sedan kommer de att utsöndra en ansenlig antydan till okomplicerad njutning."-"VA?!", harklar Dragomir fram mellan de kaffebruna tänderna. -"Du säga vad? Det verkar konstigt?" Dragomir har sett tendenserna tidigare i deras lagom ansträngda situation. Vad som dryftas, och vad som egentligen kommer att uppfattas som en klar och tydlig kommunikation kommer oftast att te sig precis tvärtom. Om någon verkar chockad av "nyheten", skriv en insändare. Det står dessutom på väggen i deras vrå, någon har skrivit det med en tjockare tuschpenna i svart. Dragomir har alltid (läs inkonsekvent) trott sig fascinerats av orden på väggen, och vill nu även tro att han har memorerat dem. Så nu tar han en ansenlig sats, andas in väldigt kraftigt med munnen, och laddar (med stängda ögon) -"Har du också verkar chockad av den nyhett, skriva ett insender." -"Men förihelv.. Eller (host host) absolut, du regerar! Coolt. Eller ja coolt är väl att ta i kanske? Eller vad tycker du? (Ger inget andrum för svar) Äh, ska vi ta rast istället?", säger Hans i en dåligt maskerad panik.
Dragomir ser om möjligt ännu mer malplacé ut, och börjar nervöst att tugga på skjortärmen. -"Du har inte något mer lättsmält med dig till lunch?", skrockar Hans fram och ångrar sig i samma sekund. Nu är i och för sig inte Dragomir en person som anser sig vara långsynt, utan här behövs inga medel för att se bättre. (Det är så han brukar uttrycka det, och för er som är med så menar han ju givetvis "långsint".) Nu blir båda två lite smått tagna av den minst sagt knepiga stämningen som ligger som en smutsig filt över de bägge, och Dragomir tar fram en jojo för att lätta upp det hela. -"Kolla på denna hunden som tror han promenerar! -"Njaaaaaa...", liksom häver Hans ur sig alldeles för tveksamt för att det ska verka smakfullt. -"Jaha, och vad kan en sådan hund heta då?", försöker han att rätta till den tidigare fadäsen med. Men Dragomir har redan glömt hur tricket ska göras, och stoppar in jojon under byxbenet. -"Jag ser vad du gör, säger Hans mjukt men ändå bryskt. Detta får Dragomir att bli överdrivet paranoid, och han är inte sen med att visa det. Han tar fram sina solglasögon med så kallade spegelglas, så Hans inte kan se vilket håll han tittar åt. -"Varför tar du på dig solglasögon, Dragomir?" -"Jag har inte solglasögon. DU kan vara solglasögon!", säger han på ett angenämt vis och blir jättenöjd. -"Nej, nu jag går hem. Detta blir bra jag tror!, skriker Dragomir och välter en krukväxt i all gläjde och förvirring. Vad sa du nu, utan att blinka vill jag att du upprepar vad du precis sa", klargör Hans med ett öga brunt. Men blir samtidigt övertygad om att det är helt fel att gå, så han byter riktning. -"Eller vänta här, jag kommer strax."
Dragomir har fått upp aptiten av tuggandet på skjortärmen tidigare, och blir stört sugen på att äta något annat. Först tvekar han några sekunder, och allt verkar under kontroll, men skenet bedrar och han liksom hugger tag i den krukväxt som står kvar på fönsterblecket. Den står alltså bredvid den som Dragomir välte ner tidigare, men som nu då står ensam. Han tar en stor tugga och minns hur han en gång åt en hel näve med brännässlor, och blir nöjd med att det känns lugnt i munnen med denna lunch. Hans som tänkt smita iväg hem, fick en smula samvete och stod bara kvar bakom dörren och försökte hålla andan, men kommer tillbaka in i rummet (läs vrån) igen.
-"Hallå där, vilka vill vara med och köpa bär?" Dragomir vill erinra sig att det brukar snackas om ett visst bär i detta läge, och försöker hitta vilket. -"Åh, säga inget. Jag kan detta, rönnbär! Nej, nej okej. Hjortronbär, eller sånna roda. Som finns på den jord. Gubbar! Haha, nej inte? Vinnbäre?" -"Vinbär", säger Hans med ett snett leende. "JA, jag hade rätt!", utbrister Dragomir och är märkbart nöjd. -"Alltså nej, eller ja. Bären HETER "vinbär". Men det är andra bär du letar efter.." Dragomir är med på att bär är rätt, men att han ska behöva leta efter dem blir avgörandet för hans hemgång.
-"Jag skita på detta, jag gå. Trist!, halvgråter Dragomir ut (läs in) och rusar ut (läs in igen) genom dörren. Hans som snubblat över en öppen pärm på golvet, tittar på den en liten stund, och svarar alldeles för sent för att Dragomir skulle kunna uppfatta det. -"BLÅBÄR! Blåbär är vad du letar efter." Hans inser att han är ensam (dessutom liggandes på golvet) på kontoret (läs smutsig vrå) och häver sig upp i sidled och sätter sig vid bordet.
/Slut
