Ett otydligt beslut.
Kategori: Historier och noveller
Redan innan beslutet togs verkade det som en dum idé som inte ens borde vara på funderingsstadiet, men det var försent nu. Papiljotterna hängde löst i det blekta håret, och Wanja-Gun smålog ytterst trevande mot kassören i butiken som sålde en massa krimskrams. Kassören ställer en fråga, som kan uppfattas som helt vanlig fråga, om det hade varit en vanlig människa som mottog den. Men nu är Wanja-Gun, i alla fall om en frågar människan på gatan, inte en HELT vanligt förekommande individ.
Frågan löd: -"Kan jag hjälpa till med något?" Inga konstigheter kan tyckas. Nu vet vi inte helt säkert om frågan uppfattades på fel sätt, om den uppfattades stötande eller om den uppfattades alls. Wanja-Gun tar tre steg i sidled, grymtar på ett opassande vis (inte så ofta det är tvärtom eller?), och tar fram en hårtork i miniatyr från väskan i velour. Kassörskan kan inte låta bli att bli förundrad av hela uppsynen och beslutar sig för att blunda några sekunder, kniper sig sedan i armen och får fram ett -"Ahej!" Det blir liksom som en blandning av ett "aj" och ett "hej", och detta får Wanja-Gun att byta fokus. Inte för att det funnits något vidare fokus kanske, men hon vill ändå (vad kassören tror) bibehålla en tendens till någon form av sinnesnärvaro.
Wanja-Gun glömmer inte att miniatyr-hårtorken är med henne i första taget, utan det är tydligt (eller nja) att den används som en handdocka. Rösten förställer hon (nu har ju kassören inte hört henne prata alls innan, men det blir ändå tydligt att så är fallet) och det låter som om hon skulle prata till ett mycket litet barn, som dessutom kräver mycket mer stöd än ett annat, OCH samtidigt som hon gör narr av det. Det är väldigt konstigt, men kassören vill gärna höra mer, så han tar fram mobilen och låtsasringer, men släpper henne inte med blicken. Detta gör att Wanja-Gun blir fascinerad av manicken som finns i kassörens hand, och hon lutar sig fram mot disken och börjar dregla lite. I hennes huvud är hon i en svunnen tid, en tid som de flesta inte minns. En tid då de flesta som lever idag inte var födda än, men det tänket existerar endast hos andra inte hos Wanja-Gun. Fascinationen blir för överväldigande, och hon får en ingivelse att hennes miniatyr-hårtork (som då kan prata av en helt normal anledning alltså) ska få sig ett snack med manicken som kassören "pratar" i. Wanja-Gun tänker inte förlora mer än någon sekund, så hon kastar sig över disken och får tag i telefonen. Hon är lite vilda västern i pallet, men en snabbhet är något hon besitter, och "manicken" börjar att användas med ett febrigt förhållningssätt.
Efter vad som känns som en smärre evighet för kassören, har Wanja-Gun med hjälp av pryttlarna lyckats beställa en hel del varor, gjort ett par olika reklamationer, avboka en ytterst avskräckande resa, lovat att byggnaden kommer att rivas (det stod tydligen i ett kontrakt som någon hade fått skickat till sig) OCH avrundat ett samtal med en hjälpsam men relativt sträv konferencier i Oslo. Allt detta med förställd röst och en alldeles för obekväm hållning, som gör att Wanja-Gun tuppar av.
När hon sedan vaknar, ser hon (om ändå ganska suddigt) tre människor med vita mössor stå och stirra ner på henne. Wanja-Gun hade kunnat göra en "regelrätt" koppling till vad för typ av människor hon såg, men är för mycket sig själv helt enkelt, och sträcker sig efter sin väska..
/Slut
