En dejt som började bra i några sekunder.
Kategori: Historier och noveller
"-Utsökt hummus, Olivia!", säger Torben och häller upp lite mer lättmjölk i det nötta glaset. De träffades på en logdans för en vecka sedan, och det som började lite trevande har nu övergått i något trevligt. (Eller..)
-"Tycker jag med", fnissar hon fram och blir plötsligt lite tveksam kring allt. "-Och tack ska väl också sägas? För det är väl kotym, har jag hört. Alltså jag har för mig att jag har hört det. Kan vara att jag har drömt det med, förstås." Torben kisar mot henne och börjar också känna märkliga vibbar, men tänker att det bästa kanske bara är att spela med. -"Njae nu tycke..eller jag menar vet jag in..äh." -"Okej? VAD menar du nu?. Det här måste vi bena ut.", säger Olivia och får plötsligt något svart i blicken. Torben vet inte om han kisar längre, eller om det har varit relevant att han eventuellt har kisat alls. Det har kanske eventuellt aldrig varit mer ovidkommande än just nu. Men så är det ju det där med allt.. Allt som borde vara, ska vara, och kanske kan/kunde vara.
"Otroligt fina pelargoner du har må jag säga!, försöker Torben säga på ett avslappnat sätt. Men han tar i, alldeles sinnesjukt för mycket faktiskt, så han fullkomligt skriker ut meningen. Olivia tappar balansen av det omotiverade skriket (läs utfallet) och trillar av stolen, hon landar på en igelkott som fastnar i sidan på henne och börjar sprattla på ett vis som ser ganska komiskt ut. Detta gör att Torben blir så pass förvirrad av situationen att han börjar kasta hummus på Olivia i ren panik, och skrattar rakt ut. -"Men vad sysslar du med, är du helt slut!?", väser Olivia fram mellan tänderna, och gör en rörelse med kroppen som Torben bara kunnat drömma om att bevittna. -"Nu är det så att jag inte riktigt vet hur komisk du ser ut här men, jag tänker mig att det vore på sin plats att jag tar en liten, så att säga, "time out" innan vi fortsätter detta. Ja vad vi nu ska kalla det. Så får det bli, säger han och lägger sig i gräset för att njuta en stund. Visst det haglar, men det kunde vara värre.
Olivia blir plötsligt helt lugn, sliter ut igelkotten ur sidan och sträcker fram den mot Torben. Men Torben ligger i haglet och blundar, helt ovetandes att det är en halvdöd igelkott endast några centimeter från hans ansikte. Men i samma sekund reser han sig i alla fall upp, behåller ögonen stängda men däremot har han spänt upp munnen i ett stort gap, och får då toppen av igelkotten (huvudet) i munnen. Ögonen öppnas i en helt vansinnig fart. Eller hur snabbt kan en öppna ögonen egentligen, finns väl i princip endast ett "snabbaste-läge", hinner han tänka samtidigt som han får ännu ett skrattanfall. Detta blir FÖR bra för Olivia, detta är mer än vad hon mäktar med.
Det passerar några surrealistiska sekunder, sedan lyfter Olivia helt enkelt Torben upp och slänger honom över staketet till hennes tomt. Torben har fortfarande inte slutat fnittra, och är okoncentrerad.
-"Tycker jag med", fnissar hon fram och blir plötsligt lite tveksam kring allt. "-Och tack ska väl också sägas? För det är väl kotym, har jag hört. Alltså jag har för mig att jag har hört det. Kan vara att jag har drömt det med, förstås." Torben kisar mot henne och börjar också känna märkliga vibbar, men tänker att det bästa kanske bara är att spela med. -"Njae nu tycke..eller jag menar vet jag in..äh." -"Okej? VAD menar du nu?. Det här måste vi bena ut.", säger Olivia och får plötsligt något svart i blicken. Torben vet inte om han kisar längre, eller om det har varit relevant att han eventuellt har kisat alls. Det har kanske eventuellt aldrig varit mer ovidkommande än just nu. Men så är det ju det där med allt.. Allt som borde vara, ska vara, och kanske kan/kunde vara.
"Otroligt fina pelargoner du har må jag säga!, försöker Torben säga på ett avslappnat sätt. Men han tar i, alldeles sinnesjukt för mycket faktiskt, så han fullkomligt skriker ut meningen. Olivia tappar balansen av det omotiverade skriket (läs utfallet) och trillar av stolen, hon landar på en igelkott som fastnar i sidan på henne och börjar sprattla på ett vis som ser ganska komiskt ut. Detta gör att Torben blir så pass förvirrad av situationen att han börjar kasta hummus på Olivia i ren panik, och skrattar rakt ut. -"Men vad sysslar du med, är du helt slut!?", väser Olivia fram mellan tänderna, och gör en rörelse med kroppen som Torben bara kunnat drömma om att bevittna. -"Nu är det så att jag inte riktigt vet hur komisk du ser ut här men, jag tänker mig att det vore på sin plats att jag tar en liten, så att säga, "time out" innan vi fortsätter detta. Ja vad vi nu ska kalla det. Så får det bli, säger han och lägger sig i gräset för att njuta en stund. Visst det haglar, men det kunde vara värre.
Olivia blir plötsligt helt lugn, sliter ut igelkotten ur sidan och sträcker fram den mot Torben. Men Torben ligger i haglet och blundar, helt ovetandes att det är en halvdöd igelkott endast några centimeter från hans ansikte. Men i samma sekund reser han sig i alla fall upp, behåller ögonen stängda men däremot har han spänt upp munnen i ett stort gap, och får då toppen av igelkotten (huvudet) i munnen. Ögonen öppnas i en helt vansinnig fart. Eller hur snabbt kan en öppna ögonen egentligen, finns väl i princip endast ett "snabbaste-läge", hinner han tänka samtidigt som han får ännu ett skrattanfall. Detta blir FÖR bra för Olivia, detta är mer än vad hon mäktar med.
Det passerar några surrealistiska sekunder, sedan lyfter Olivia helt enkelt Torben upp och slänger honom över staketet till hennes tomt. Torben har fortfarande inte slutat fnittra, och är okoncentrerad.
-"Så, det var kul så länge det varade. Men detta kan inte forsätta, det hoppas jag att du kan ta in. Gärna snabbt som attan, så vi slipper att stöta oss med varann igen okaj?, liksom spottar hon ut och gör ett så kallat "peace-tecken" med högerhanden.
/Slut
