Obekvämt samkväm i en husvagn.
Kategori: Historier och noveller
I den alldeles för belamrade husvagnen sitter Liselotte och Holger i ett arrangerat samförstånd och spelar Yatzy. "Äh, nu så..och där. Njaej, det var skit, säger Liselotte och tar ett rejält bloss på cigaretten som är en förlängning av hennes hand. "Vad trodde du egentligen, va?, säger Holger med en ganska tydlig antydan av kaxighet. "AAAAlltså. Alltså Holger-mannen. Nu anser jag att du har tappat det lite mer än vanligt. Jag kan säga att du tappat ovanligt mycket, faktiskt. Inte så att jag visste vad jag skulle få givetvis, men jag hoppades såklart! Hur många gånger har du snubblat och slagit i ditt huvud egentligen, en undrar ju? Äääh, skit i att svara jag röker istället."
Varför skulle det plötsligt vara logiskt att inte kunna röka och prata samtidigt tänker vi alla, men Liselotte tänker som oftast annorlunda, och det vet Holger mycket väl. Det är ju sen gammalt, inte mycket att orda om. Men det blir som oftast ändå en hel del ordande, det tycker faktiskt Holger. Så han drar in ganska mycket rökig luft i lungorna och ger sig på ett försök: "Men det vet du ju, eller det går ju inte att veta EGENTLIGEN, men ändå. Tror att du hoppas på rätt, så blir det nära men ändå så långt ifrån va? Åh..nu blev jag vattnad på kvarnen, eller hur det nu är." Liselotte kliar sig mellan ögonen på ett ganska agressivt sätt, och trycker upp sina glasögon mot pannan. "Aj! Varför trycker jag så hårt? Om du bara kunde svara en endaste gång på frågor som iallafall jag tycker är relevanta, då hade det varit som ett kalas. Ett sådant kalas där vi har roliga hattar, och äter glass till vi kräks."
Holger tittar förundrat på ett uppstoppat djur i ena hörnat av husvagnen, och försöker verka ointresserad. Men det går inget vidare för Liselotte har läst den boken länge nu, och den är befläckad med ganska många tumavtryck med. Den (läs Holger) ser ut som ett trött exemplar som ligger öppen, solblekt, kladdig, tilltuffsad, bränd, otydlig men ändå förutsägbar, samt med en viss sorgsenhet. En förbrukad tingest som ingen ens vill befatta sig med längre, knappt snegla på.
"Men allvarligt!, säger Holger högt. Har du sett att det står ett uppstoppat djur där? Vad är det, en uggla? Liselotte tar och flyttar ner sina glasögon på nästippen, spärrar upp ögonen och talar förställt: Nääää?! Nu måste vi ringa tv så de får komma hit och göra ett reportage, tycker du inte det Holger? VA? Men inte om ugglan, utan om dig såklart. Nä, jag har aldrig sett att det står en uppstoppad fågel och trycker lite diskret i vårat slott med typ 99 rum. Jag har besökt utedass som är större, skrattar Liselotte hysteriskt fram samtidigt som ciggfimpen trillar ner i knät obemärkt. Medans Holger fortsätter att stirra på den uppstoppade ugglan börjar det att brinna i Liselottes papperskjol (ett realistiskt material att göra en kjol av för övrigt) och det säger typ "tjoploffs". "AaaaaäääääAaaAAääH, gnyr (?) Liselotte och börjar att ta sikte mot den lilla dörren som leder ut ur den nu mycket tveksamma ytan, och får tag i handtaget.
Holger kan inte tro sina ögon, det ser för honom helt galet kul ut nu så han börjar att skratta helt okontrollerat, men hjälper ändå till att öppna den lilla dörren. Liselottes kjol finns inte mer den brann upp helt, och nu står hon princip "Kalle Anka" framför deras ödmjuka boende, och då ger Holger henne en handduk. "Skyl dig Liselotte, de kan tro att vi inte får vara ute i det fria annars, säger Holger på ett ganska gulligt (men ändå konstigt) vis. "Tala för dig själv du", säger Liselotte och lägger armen om Holger, samtidigt som hon tänder en ny cigg och tittar ut mot campingplatsen..
/ Slut
