Jollen, bävern och en Leif. ( Men vad har valrossen för roll? )
Kategori: Historier och noveller
En utomordentligt bredaxlad herre i en någorlunda förkrymt våtdräkt, som dessutom oklanderligt skulle kunna förväxlas med rekvisita i en dåligt regisserad sketch, kröp mot den lilla optimistjollen som låg och kluckade mot standkanten. På stranden fanns, förutom en liten pittoresk stuga, en uppspolad valross iklädd solglasögon och en relativt välbevarad halmhatt. Leif kravlade sig upp på benen, men halkade direkt därpå i en klick (en stor klick) blandning av tång och måsbajs, och fnös samtidigt som han inte kunna låta bli att skratta en skvätt. Men skrattet svaldes snabbt, när hans ansikte kysste högen av skit. Leif såg ut som om han bar någon form av krigsmålning i ansiktet, och hann tänka att det kunde passa honom ganska bra ändå. Nu var hans luktsinne sedan en tid nästintill sämst på grund av luddiga anledningar, så det gick bra även om det antagligen stank.
En smula nöjd och lagom belåten med den lyckliga (?) händelsen hoppade han upp i luften i ett försök till glädjeskutt, men precis när han var så långt upp han kunde vara, så lyckades han glömma klicken han nyss hade landat på och råkade stuka ena foten en smula. Eller en smula, den gick nästan av och det gjorde sinnessjukt ont, och Leif var inte speciellt sen på att påvisa det och gapade hutlöst rätt ut mot vattnet. Han var inte säker på om det var ett hav eller någon sjö han befann sig vid, för det verkade som om han hade slagit i huvudet vid något tillfälle strax innan han hade hamnat på stranden. Han kunde känna hur det liksom pulserade och var varmt vid ena tinningen, och när han kände efter var det även en del blod. Var det en komplott mot honom, eller hade han själv gjort detta?
Leif som hade slagit i huvudet glömde lika snabbt vad han nyss trodde sig veta, och hoppade glatt jämfota jäms med vattenbrynet. I några sekunder kunde han göra det, sedan blev han återigen påmind om hur brutalt ont han hade i foten. Ännu en liten stund av bindgalen skriksession inleddes, och den lockade till sig en bäver som närmade sig Leif i en alldeles för trevlig fart. Leif kastade sig instinktivt mot sanden för att liksom kunna begrava sig under den, i ett förståndshandikappat försök att kunna undkomma den till synes blodtörstiga bestens stora tänder. Bävern stannade upp helt abrupt, och inledde ett maniskt skrockskrattande i säkert flera minuter, samtidigt som Leif trodde att han var kamoflerad halvt begraven i den smutsiga sanden. Men givetvis var han inte det, och kunde verkligen bävrar skratta?
Okej att Leif inte hade alla färger på staffliet, men det verkade till och med för skruvat för honom. Bävern lutade sig mot Leif och gjorde en mycket skum rörelse, det såg ut som om den ville bjuda upp till dans, och Leif tänkte att det var nog bäst att spela med. Ifall ifall. Foten gjorde sig åter påmind, och Leif gjorde en grimas som bävern uppfattade som hotfull och en nanosekund senare hade Leif en bäver hängande från ena knäskålen. Även om Leif som sagt inte var den kniv som hade slipats mest frekvent, fick han ändå en ingivelse: var det inte bävrar som bet till de hörde hur det knakade? Var det inte så, och var det inte så att det var knäckemackor som användes vid sådana tillfällen? Nu var det bråttom att hitta knäckemackor tänkte Leif i ett töcken, medans bävern alltjämt bet sig kvar i Leifs knä, samtidigt som det lät som om den återigen skrockade. Detta var en både komisk och fasansfull upplevelse i ett tyckte Leif, och blev plötsligt tvungen att gå på toaletten. "Typiskt mig!, skrek han i riktning från den ilskna/roade bävern, i något skruvat försök till att den inte skulle höra eller nåt i den stilen. Hade det spelat någon roll kan en tänka? Inte Leif, det var inte hans starkaste gren. Så då hade han alltså lite mer bekymmer helt plötsligt, hårt bröd och ett toalettbesök mitt i allt skulle göras. "Optimistjolljäveln! Där måste finnas både proviant och ett hål att uträtta behov i!", skrekviskade Leif fram mellan de sammanbitna tänderna. Som skrivet; Leifs starkaste gren var inte att använda hjärnan.
Låtom oss bara tänka några sekunder här: Leif trodde alltså att det skulle finnas ett hål i botten på båten, där en kunde uträtta sina behov? Samt att det skulle ha funnits proviant i form av knäckebröd där, som sedan skulle ha tråcklats in under våtdräkten OCH under bäverns redan fastbitna tänder? Nej, vi skriver "nej" här.
Vi har förflyttats fram (eller) kanske till och med tillbaks i tiden, och Leif sitter avslappnad i den lilla båten och ser allmänt nöjd ut. Visst, han ser också allmänt förvirrad ut, men det lägger vi inte så mycket vikt vid just nu. När han suttit ett tag i den långsamma jollen, får han plötsligt syn på en strandkant. Leif är inte bara korkad, han har även ett kraftigt synfel. Nu blir det lite intressant här, vad har hänt egentligen?
Det kan ni fundera på, så gör jag något annat.
/ Slut
