Att ta på sig en hatt under vattnet.
Kategori: Historier och noveller
Arvid sitter på en brygga vid ett vattenbryn och en doft av makrill, svett och brandrök ligger som en ridå runt honom. Hur kunde han hamna här, tänker han mellan tuggorna på de vidbrända, kalla pannkakorna som till synes innehåller alldeles för mycket mjöl. Byxorna hans är av efter knäna. En skulle kunna säga att det är shorts, och de skulle kunna misstas för det. Eller ja, nu är det kanske inte så många som skulle ställa frågan rätt ut, men Arvid vet att det inte var avsiktligt att de skulle var just shorts. De hade slitits av för att vattnet var för nära kanten på bron.
Eller var det tvärtom? Egentligen är det inte så noga, men Arvid halkade ner och fastnade med bägge byxbenen på brokanten och blev hängade där en stund tills byxorna gick av. Han gjorde då ett lagom otäckt ryggplask i det ljumma, smutsiga vattnet intill ett gäng båtar. Hör och häpna sa Arvid rätt ut under vattnet, och fick ner en hel del vatten i både lungor och magsäck. Han hade av någon outgrundlig anledning bl a en stor sten i väskan, och blev plötsligt påmind om just detta. Det blev då extra fart på honom, och en ganska stressad Arvid började sin jakt på att komma ovanför vattenytan. Men inte innan han fick chansen att se sådär cool och nonchalant ut, som bara vissa kan. Han mindes inte precis specifikt vilka som han brukade tänka på vid sådana tillfällen men det spelade mindre roll i detta läge. Här gällde det, ifall någon dykare skulle behaga dyka upp (läste ni vad jag gjorde där?), att låtsas som om det var precis här och nu han ville vara. Men det skulle ju en blind sjöhäst kunna räkna ut att fallet var ett annat.
Vad som kändes som en evighet och lite till, blev faktiskt aningens längre. Ryggsäcken hade han ju på sig, varför inte ta på en rolig hatt och lätta upp stämningen? Arvid gör en rätt snabb vändning i det grumliga vattnet, varför han nu gör det kan en fråga sig. Det hade varit bättre att bara ta av ryggsäcken utan att slösa onödiga krafter, men det är aldrig någon som har anklagat honom för att vara smart. Han börjar tänka på detta, och fler välbehövliga sekunder tickar iväg. Men efter en rätt imponerande liten stund ändå, så får han då till slut upp sin hatt. Det är föga förvånade en tyrolerhatt, och Arvid försöker att fnissa medans han tar på sig den under vattnet. Infallet att vilja se sig själv i en spegel blir lite för mycket, men tanken på att fiska upp den ur väskan finns där, det gör den. Efter en hel del om och men kommer han till slut då upp ändå.
( Här låtsas vi att en rätt trevlig typ av hissmusik spelas en liten stund. )
Arvid tänker tillbaka på den nyss upplevda händelsen med glädje och en viss ambivalens, och reser sig hastigt upp och börjar kobent att traska bort i horisonten.
/ Slut
