Från plommonstop till slokhatt.
Kategori: Historier och noveller
Locket på den gamla kakburken, som sedan mången år innehåller kaffe, skruvas på. Kaffebryggaren börjar att puttra, och en fin arom börjar så smått sprida sig i den gamla men fortfarande välbevarade lägenheten. Julian Ebenholtz tar ett djupt andetag och funderar på hur många koppar kaffe han kan ha hällt i sig genom åren. Han rättar till hatten, och sprätter bort en smula från kavajslaget. Julian tänker att kavajen var ny för typ trettio år sedan, samt att det vore på sin plats att hålla i hatten (och det gör han så då), böjer till brättet en aning, så att slokhatten ser lite prydligare ut. Den fick han av en beundrarinna, en sk groupie, efter ett park-gig som han gjorde för en herrans massa år sedan, i norra Sverige. Innan han fick denna, så bar han faktiskt en helt annan typ av modell, nämligen plommonstop. När bytet skedde, kändes slokhatten närmast främmande och aningens ironisk. Men, som i de flesta fall, så vänjer en sig vid det mesta, och nu har den blivit en del av hans personlighet. Förutom hatt och kavaj, så bär han vitskjorta, svarta tajta jeans, rock och boots. Ibland, när andan faller på, så kan en slips eller fluga åka på, men inte idag. Idag är halsen generöst uppknäppt.
Kaffet inmundigas svart, det blir enklast så. Innan Julian lämnar lägenheten, så tar han med sig axelväskan (innehållandes texter, anteckningar, pennor, några böcker, pipa i etui, tobak, liten ask tändstickor, och en gammal dagstidning med en svårglömd artikel, samt en svart scarves)
Julian är, trots sina 72 år fyllda, en man med ork och glöd. Skrivandet är något han fick med sig hemifrån, hans far var nämligen den prisbelönta Sören Ebenholtz. Den mångfacetterade fadren var både en framgångsrik författare av visor och böcker, en poet och sångare. Med stora samlingar av allt det nyss nämnda, så var det inget större tvivel på att Julian en dag skulle ta över stafettpinnen, så att säga. Men livet hade kantats av för mycket av det goda, och Sören dog endast 54 år gammal, då sviterna av för mycket alkohol och starka medikament, tillslut fick kroppen att ge upp. Julian var enda barnet, och endast 14 år gammal, tog han förlusten mycket hårt. Fadren hade barn från ett förhållande som han hade haft vid sidan om under största delen av det med Julians mamma, men det var något som inte de andra i familjen tordes yttra något om. Det var inte det ända mörka hans far gick och bar på, och det tyngde Julian att hans far hade så mycket hemligheter som aldrig fick komma ut. Detta tärde på honom, och med en nervös och neurotisk mamma alltid nära ett nervöst sammanbrott, så blev det inte lättare direkt. Inte ens hon visste allt. Kanske var det bäst så, trots allt. Allt detta hemlighetsmakeri och förljugenheter, har bidragit till mystiken kring Julians persona. Även om han fick mer avsmak än något annat för just den typ av drag som hans far hade, så föreföll det sig ändå att han tog efter. Ja, till en viss del i alla fall.
Julians texter är ofta kryptiska, och kamofleras ofta genom och bakom alter ego - där det då blir oklart vad som verkligen har hänt eller inte. Det är ju ett väldigt vanligt grepp som många textförfattare har använt sig av i alla tider, men av någon anledning fick Julian alltid förklara sig mer än gemene man verkade det som. Det kan vara en kombination, dels av sin fars eftermäle, men också Julians egna försök till att behålla en så stor integritet som möjligt. Något som inte är så enkelt alla gånger.
Efter faderns bortgång, så gick Julians mor mer och mer in i sig själv, och hamnade tillslut i något form av psykosliknande tillstånd. Hon hamnade på sjukhus och gick på stark medicinering, och blev efter en tid hemskickad. Hon slarvade med medicinen, och kort därpå tog hon sitt liv. Snaran hade hängts upp ovanför en av stolarna som sparkats omkull, och ett självmordsbrev med en mening låg på bordet. och det löd: "Döden är en befrielse för de som aldrig har levt".
Julian vandrar gatan ner, och tar upp kragen på rocken, Det är en kylig sensommardag och inte många löv hänger kvar, men solen skiner på Julian, som tänker "Idag är en bra dag att skriva en låt tillägnad min mor", och kan inte låta bli att le.
/ Slut
