Ett nödvändigt samtal på nöjesfält.
Kategori: Historier och noveller
Olle sitter inte i en gran, och hoppar definitivt inte från någon tallegren. Olle sitter i en berg- och dalbanevagn och inser att han hela sitt bleka liv blandat ihop sig själv med att vara en ekorre, och vill plötsligt resa sig upp. Men säkerhetsanordningarna har spänts, och ett klickande ljud hörs när vagnen i ett långsamt tempo hasar sig upp för den första backen. "Hujeda mig ett sådant djur jag var! En ekorre! Bara så inte NI också blandar ihop begreppen här, det hade varit för dumt", säger Olle med huvudet på sniskan. Det sitter ingen bredvid honom, men bakom och framför sitter det folk som uppenbart har hört mer begåvade ord komma ut ur tidigare medresenärer. Alla de andra låtsas som om de inte hör, och börjar fippla upp mobiltelefonerna i ren förvirring. Olle tar fram sin modell från '93 (som är svintung, sådär en 29kilo "bara", och som även kan användas som väska). En satt karl i tweedkavaj kastar av sig sin lösmustasch och sjunger "Idas sommarvisa" i toner ingen visste fanns, samtidigt som vagnen på agressivt vis kastar sig nerför den sinnesjuka backen. En och annan mobiltelefon stöter i vagngolven och svordomar byts mellan nöjespassagerarna likt gamla "fotbollskort".
En tondöv kör i en berg- och dalbana skriker och låtsassjunger i omgångar, medans turen går på i ett ryckigt gemak. Folk som står under åkattraktionen sätter både glass, sockervadden och korvar i halsen. En människa som har diplom i att ringa nödsamtal, tar upp luren snabbt som en pigg ninja, och ringer snabbare än vad Lucky Luke ens hade kunnat drömma om att göra. Om det nu hade varit aktuellt.
( Här hörs ljudet av syrsor. )
Ambulansen kommer farande mot nöjesfältet i superfart, och chauffören som är halvbritt sitter och fnissar sig fördärvad av just ordet "superfart". Chauffören tänker att det är en "silent but deadly"-variant som lurpassar i vassen, som en alert jägare. Men fnittret blir inte för långvarigt när synen av förvirrade människor försöker lämna de nu nästan brinnande vagnarna i ett alldeles för snabbt tempo. Chauffören tar sats, och gapar mot dem: "Hellå, hej på dig! Eller er. Hej på er. Eller säger ni eder? Äh, skitsaksamma, vem är er mamma? Nu KAN det vara så att det är en av de mer irelevanta frågorna jag någonsin har ställt, men jag är ingen domare? Varför frågar jag, det vet ju inte ni. Ni tror er däremot veta att jag är någon typ av brandman. Men vad är helt sant numera, va? Jag kanske bara är alternativt utbildad räddningspersonal? Har ni sugit på den karamellen, som godisbutiksföreståndaren brukade slänga ur sig. Föreståndare är ett underskattat ord, tycker ni inte det? Även fast det med kanske kvalar in på den alternativa listan. Nä, nu ska jag inte babbla på så mycket mer här, det blir ingen klokare av. Inte jag i alla fall. Eller vänta! Här måste jag bara byta fokus i några sekunder - det var ju internationella Våffeldagen nyligen. Har någon lust att köpa en våffla till mig?" Den förvirrade ansamlingen blir inte klarare innanför pannbenen nu, och en får aningen nog av brandbilschaufförens pladder och säger: "Alltså håll i plasthatten här nu, men varför tjatar du hål i huvudet på alla, ska du inte rädda oss? Vad är tanken egentligen, skärp till dig. Tack på förhand", säger den nu inte längre anonyma resenären med ett snett leende.
Räddningsaktionen flyter på som en inoljad semesterfirande i en brant rutschkana, och alla blir nöjda och glada av att få komma ur det förvirrade inferno av märkligheter. Kön blir lång till stället där det går att köpa fotografi av berg- och dalbanefärden, och solen gassar på som om ingenting har hänt..
/ Slut
