Hypnotiserande värre.
Kategori: Historier och noveller
Eivor sitter i vardagsrummet med hörlurar på och myser till favoritsamlingsplattan 'Sixten och Fåntrattarna - Luriga låtar och hemliga hits'. Eivor har faktiskt varit med på flertalet konserter under åren som gått, och hon har även hamnat backstage med bandet några gånger. Hon drar lite på smilbanden när minnen fladdrar förbi, samtidigt som hon lägger in en massiv baksnus under läppen. Den luggslitna skinnpajen med nitar har efter alla år liksom blivit ett med henne och sitter som en smäck. (Här händer något, som klarnar senare.)
Eivor blir plötsligt sugen på att gå ut en sväng i kvällningen, och grabbar tag i en bastuba som står i hallen. "Kan de så kan jag", tänker hon och tar sikte på ett hörn som känns bra. Hon tar fram bastuban och tvekar en stund.. Eivor har ju faktiskt aldrig spelat detta instrument inför publik någonsin, så därför känns det lite nervöst såklart. Eftersom hon även har bestämt sig för att spela låtar från favoritbandet på ett instrument som bandmedlemmarna aldrig haft med på några alster alls, känns valet genast mycket dåligt.
När Eivor har stått och pillat och polerat bastuban (det lät konstigt) ett tag så tar hon till slut mod till sig och toner börjar att ljuda. Nu är det månne icke de ljuvaste av toner, men ack så bestämda. Även om folk visste vilka låtar som avsågs avnjutas, så hade de varit svårtolkade.. "Men så länge en ser glad ut och gör det fort (det lät också konstigt) så är det färre som genomskådar en", tänker Eivor medans saliv tydligt gör entré genom utblåset och landar på hennes ena Dr. Martens-känga. Nu har det samlats en hel hop av nyfikna flanörer som är ute i natten, vissa påtagligt påverkade, som liksom står och vaggar till de ickekompatibla tonerna. Eivor slutar spela, samlingen stannar abrupt samtidigt som hon stryper instrumentet, och hon får som en ingivelse; "jag har på något stört vis lyckats få dessa individer att hypnotiseras av mitt tafatta men ändå målinriktade spelande." Hon tar ton igen, samtidigt som hon går mot den ganska omfattande publik hon nu fått, och den börjar att gå bak i sakta gemak. "Detta är inte klokt", säger hon rätt in i munstycket på bastuban, och då säger alla hennes anhängare i kör: "Detta är inte klokt".
Eivor stelnar till och blir helt hänförd av det som sker, och börjar på ett filmiskt vis att nypa sig i ena armen för att se om hon drömmer. Men hon (tror sig vara) vaken, och börjar spela igen samtidigt som hon nu tar lite raskare steg mot människorna som även de börjar backa i samma takt. Efter idogt spelande, gående och backande, kommer de alla fram till ett stort torg med en reslig fontän. Eivor fortsätter att lira och saliven droppar, men hon är för nöjd för att ta notis om det utan spelar på som om det inte fanns någon morgondag. Rätt vad det är dundrar det in ett tjugotal nervösa strutsar på torget, som från ingenstans. Eivor vill inte tappat ansiktet så att säga, utan fortsätter som om inget har hänt. Hennes publik, som nu har blivit ännu större, fortsätter att backa av tonerna och detta får strutsarna att vilja köra ner sina huvud i sanden. Men, som på de flesta moderna gator och torg, är sand inte en vanlig vara, utan en ogenomtränglig asfalt är det som "serveras". Strutsarnas huvud studsar som bollar upp och ner mot asfalten, för så särdeles smarta verkar de inte vara, och detta får Eivor att fullständigt tappa det. Hon tycker att detta ser så sjukt roligt ut med strutsarnas beteende, plus hennes nyfunna hypnos-talang som är helt ofattbart, så hon börjar att skratta helt okontrollerat rakt ut.
Den hypnotiserade folkmassan backar i ett ryckigt tempo i fontänens riktning samtidigt som de kringflackande strutsarna desperat försöker begrava sina stackars huvud under jord, och Eivor skrattar om möjligt ännu hårdare. Som på en given signal dimper hela gänget huvudstupa bakåt mot fontänens vattenfyllda innanmäte, men vattnet är väldigt kallt och detta gör så att hopen faller ur sin trans. De reser sig blixtsnabbt upp och stirrar stint mot kvinnan som står framför dem, medans hon försiktigt börjar vissla och släpper bastuban med en ljudlig duns.
Eivor vaknar i sin fåtölj, det rinner saliv ner på hennes skinnpaj. Fjärrkontrollen till musikanläggningen har fallit ner på golvet, och den har fungerat som en typ av väckarklocka. "Jahopp, då får jag väl börja lyssna om igen från början på skivan..", säger hon till sig själv och spottar ut snusprillan.
I hallen står en bastuba tillsynes nyanvänd, nonchalant lutad mot en pall..
/ Slut
