kristoffer.blogg.se

Griselda sitter på en liten häst, även kallad ponny, i full galopp och utstrålar en särdeles pondus. Men skenet bedrar, hon är i själva verket omtumlad och rädd att det ska komma fram att hon bara är en nidbild av sig själv. Hon sliter av skygglapparna på den stackars lilla hästen, och liksom svänger på sig dem i ett bestämt ryck och skriker som en gris. På överkroppen har hon en specialbeställd t-shirt med en gris som sitter och eldar (ett ordvitsteckningsskämt som hon själv är förnämligt nöjd med, om hon får säga det själv - vilket händer då och då.)

 

Ponnyns hastiga framfart föranleddes av en tämligen oväntad händelse; för bara någon minut sedan kom, som en blixt från klar himmel, en upprörd och arg man framhoppande ur en stor buske med ett glödhett spett i högsta hugg upp, och stack helt sonika den lilla hästen (ponnyn) i ändalykten. Som de flesta varelser med någon uns av självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt, begav den sig iväg snabbast möjligt (åt första bästa håll.) Nu rusar den till synes okontrollerat den smala grusstigen fram, samtidigt som Griselada håller i sig för glatta livet. Skygglapparna känns ganska komiska nu när ingen ser hennes frammarsh, men hon intalar sig själv att "bättre skyla det debacle som kan avtäckas, än att blotta detsamma." Griseela har en fäblesse för egna påhittade ordspråk, och hon försöker att minnas när just detta kom till henne första gången. Hon guppar upp och ner, försöker att komma ihåg, men andan går i princip ur henne..'

 

( Här tappar Griselda luften för ett tag, men kommer snart upp på hästen igen så att säga. Nu har hon ju varit uppe på hästen (ponnyn) hela tiden, men ändå. )

 

Det kommer sig så att längden på den satta kvinnan på det skenande lilla djuret är av modell kort, därav inga ben/fötter som kan skrapa i marken, och försöka att stanna det hela. Inte heller någon kunskap huruvida nosgrimman ska användas kommer till Griselda heller, och de är nu två små snabba krabater som vansinnigt rusar stigen fram utan att blinka. Eller nu är det ju om vi ska vara petiga endast en krabat som rusar (kreaturet), den andra krabaten (Griselda) ser mest rasande ut. Men om en kisar, och tittar närmre, så blir det inte helt solklart om det möjligtvis inte skulle kunna vara aningens annorlunda ändå.

 

( Medans vi alla funderar och begrundar lite på vad som egentligen menas med ovanstående mening, så hoppar vi fram en smula i historien. )

 

Regnet börjar falla ner från himlen på ett nästan obehagligt snett sett, det regnar nästan spikrakt ifrån sidan. Ponnyn, som fortfarande känner smärtan av brännskadan som den märkliga mannen orsakade för en stund sedan, är fortsatt i snabb takt framåt. "Timmarna av sprintövningar betalar sig", tänker ponnyn på ponnyspråk, och kan inte låta bli att börja skatta ett fruktansvärt läskigt skratt rakt ut i den regnstänkta vinden den viner fram i, med den vettskrämda damen (Griselda) uppe på, som nu blir ännu räddare. Hon är störd av allt vatten som likt småspik studsar på hennes kinder, och greppar efter hennes stora neongula sydväst, som hon på ett nästintill genialiskt vis har gömt under sadeln på ponnyn. Det hade ju varit mer genialiskt att ha den någon annanstans än just där, kommer hon på nu när hon sitter på sadeln som gömmer den nu så välbehövliga huvudbonaden..

 

Men som i så många solskenshistorier gör ju som bekant solen en efterlängtad entré, så även här. Men det är inte bara solen som gjort så att historien fått en vändning, utan den fartfyllda resan slutar med en cliffhanger av stor kaliber; ponnyn tvärstannar framför ett stup, och den nu nästintill paralyserade Griselda kastas av och flyger i en bananformad båge ut över stupet mot en djup avsats. På ryggen hennes sitter en ryggsäck innehållnades en fallskärm, som kanske vecklar ut sig. Kanske gör den det inte...

 

/ Slut