Katten Polly på äventyr. ( Kan innehålla spår av magisk svamp )
Kategori: Historier och noveller
Tilde skakar av sig katten som klöst sig fast på hennes stickade tröja, som visserligen borde ha kasserats för längesedan, men som fortfarande envisas med att hänga kvar. Tröjan alltså. Katten är ny.
Redan förra månaden visste Tilde att det skulle komma en katt och göra hennes liv extra komplicerat. Hon är nämligen en gnutta synsk, så det kom inte som en chock om en säger så. Vad som däremot var mer oklart var vid vilket tillfälle den skulle dyka upp. Men nu var festen igång, och katten hade bjudit in sig själv som om den nästan krävde en kopp med Gevalia. Kanske mörkrostat, men det förblir luddigt. Tilde har en stor brosch på tröjan, stor som ett durkslag. Mången har stört sig på den genom åren, men Tilde bryr sig inte. Hon skulle faktiskt inte kunna bry sig midre, hon är stentuff. Ungefär som en bandyboll, sägs det. Vad hon inte var beredd på var att katten kröp in i broschen och försvann, det kom oväntat. Eller det var inte oväntat att den försvann därinne, för broschen funkar ungefär som garderoben i Narnia. Men att den med sådan obekymrad bestämdhet styrde nosen dit direkt?
Katten, som kallar sig själv Polly, tar några coola steg i den lummiga allén. Det är ljummet, och en hel del fåglar kvittrar på som om det inte fanns någon morgondag. Polly har gäckats många gånger av fåglar, och det är inte det mest trevliga hon vet, och hon ger sig på ett tappert försök till att vissla. "Ppffsst", krystar hon fram och undrar själv varför förnedringen var tvungen att komma just nu. Ingen fågel upptäcker henne dock, och promenaden fortskrider i ett inlevelsefullt gemak.
Polly får efter en liten stund syn på en stubbe som ser aningens syspekt ut, och plötsligt hojtar den till helt oblygt: "Vem går där?" Polly tänker att en vissling skulle sitta på sin plats, men kommer snabbt till insikt och låter det vara ogjort. "Det kan du tro att jag bara häver ur mig sådär, vad är du själv? Jo visst, en stubbe det ser jag väl, men vad vill du liksom?", säger Polly med en spelad självsäkerhet. Stubben kan inte röra på sig, den är lite stiff givetvis, men den ser ändå för sitt inre att den rycker till samtidigt som den himlar demonstrativt med ögonen. "Vad tror du att du vill göra?, säger Polly och skrapar lite med ena tassen på grusgången som för att visa någon form av status. Stubben blir frustrerad, men behåller sansen och säger bara: "Om du det visste, så hade du inte behövt fråga.." Polly börjar le, och kan inte låta bli att gilla stubben lite, och säger: "Jag kallar dig Stubbis, så blir det nu. Jag gillar dig, och så får det bli." Stubben kan knappt tro sina små stubböron och utbrister med för stort drama: "Men jag heter inte Stubbis, jag heter Yxi." Polly trillar baklänges, fast hon är en katt, och blir så upprörd av valet av namn att hon vill bara strosa vidare, så då gör hon det. Efter en liten bit vänder hon på huvudet mot stubbens håll och säger lite halvkaxigt: "Det började rätt bra, men nu vet jag inte. Jag kanske kommer tillbaks, men ingen garanti.
Det har börjat att skymma lite och ljudet av fåglar har avtagit en del. Polly hittar några svampar på marken, och kan inte låta bli att tugga på dem. Ja, vad som sker är att hon börjar äta dem helt enkelt, utan att veta riktigt vad de är för några svampar. Inte helt vanligt att katter äter svamp heller, men nu är detta ingen vanlig historia heller så. Det är en typ av svamp som tydligen är "magisk" på något vis, och Polly föses in i något form av Alice i Underlandert-universum. "Hall? Hallå? Halli halloj". Näj, hallaj. Nej, det var rätt först, säger Polly lite märkligt rakt ut i luften. Hon tror att hon tänker, men så är icke fallet. "Jaaaa? Vill du något?", säger något anonymt. Polly varken hör eller ser. Polly är lite borta, så kordinationen funkar sådär. "Vad svårt det är att gå och titta samtidigt", säger hon högt. Varelsen som fortfarande inte har upptäckts låter sin stämma åter ljuda: "Jag frågar igen; vad vill du här?" Det är en stor rosa boaorm som ligger i en hängmatta mellan två träd som har försökt att få hennes uppmärksamhet ett par gånger nu. Polly hör ormen denna gång, och spärrar upp ögonen med ett misslyckat försök till att göra det diskret. "Aaah, oj! Eller jag menar hej. Ok, här ligger du och chillar, inga konstigheter. Alrigt", blir meningarna som kommer ut ur den torra kattmunnen. "Hohoho", skrockar ormen, lite som en tomte faktiskt, och ögonen vattnas oroväckande mycket på den. Polly hinner inte reagera, förstås, utan i ett naffs har ormen slängt sitt gap över huvudet på Polly.
Det har blivit ljust igen, och Polly öppnar försiktigt (denna gång) ögonen och sneglar åt alla håll innan hon reser sig upp. Ruset är borta, det var inte på riktigt. (Eller?) Med en skäckblandad insikt börjar hon traska tillbaks på stigen i den lummiga allén..
/ Slut
